Ljudrapport

Ibland är det skönt att belöna sig själv. En helt ny megabox som summerar Phillysoulens hjärta — Leon Huffs och Kenny Gambles skivbolag Philadelphia International Records — blev min belöning efter all uppmärksamhet kring Tingstenboken. Tio cd med den snyggaste soulen från 1970-talet. Jag har redan, eller har hört, det mesta: MFSB, O'Jays, Harold Melvin & the Blue Notes, Billy Paul. Men i boxen finns så mycket mer samlat och även det jag alltid lyssnat på får nytt sammanhang. Jag undrar ofta varför Phillymusiken alltid hamnat i skuggan av Motown, Stax och Atlantic. Svaret är enkelt: discons låga status.

Ja, jag köper fortfarande cd-skivor. Om vinylen var enklare att förvara skulle jag köpa det med (men min samling med ett tusental lp-skivor tar tillräckligt stor plats, och singlar har jag undanstoppade överallt i lådor och kassar). Det är materialiteten jag gillar. När jag använder Spotify saknar jag den. Musikens värde devalveras på nåt sätt, den blir så lättflyktig.

Jag måste berätta att den skiva jag uppskattat mest det senaste året är den gamla gitarristen, kanske 70 år, Michael Chapmans Trainsong: Guitar Compositions 1967-2010. Det är lätt att överdriva när man skriver om musik. Men den dubbel-cd:n hör till det bästa jag någonsin hört. Chapman har helt enkelt plockat fram låtar han skrivit under alla sina år, ofta i självvald marginalisering från de stora scenerna, och gjort nya inspelningar. Ensam man med gitarr. Han behärskar allt: brittisk folkmusik, amerikansk hillbillyblues, arty rock (han har samarbetat med Thurston Moore på senare år) och…ja…allt han vill. Samtidigt ett personligt tilltal som håller samman musiken. Det är som en musikers memoarer. Enastående.

Och självklart lyssnar jag också på Bassekou Kouyatés senaste cd Jama Ko, inspelad i Bamako, Mali, samtidigt med förra årets militärkupp som ledde till islamisternas frammarsch i norr. Krisen är totalt närvarande i nästan varje låt. Kouyaté har ju, som alla borde veta, helt förnyat och elektrifierat det gitarrliknande instrumentet ngoni. På typiskt Malimanér förenar han ett slags grusig råhet och finkalibrerad skönhet.

Och nu vill jag ha Rokia Traorés nya cd. Jag har följt henne sedan debuten för många år sedan. Hon blir bara bättre. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s