I dag recenserar jag Henrik Arnstads bok Älskade fascism i Sydsvenskan. Med den definition han ger av fascismens ideologi kvalar SD enkelt in i traditionen. Men jag tycker han missar fascismens totalitära ambitioner, det Mussolini 1925 formulerade som "staten, ingenting utanför staten, intet mot staten". SD saknar demokratisk trovärdighet, de har ett förflutet som nynazister men är de totalitära i ordets fascistiska mening? I stället fastnar jag för Arnstads enormt intressanta skildring hur den antidemokratiska konservatismen och fascismen under mellankrigsåren i viktiga frågor var varandras motsatser men ändå, i praktiken, tenderade att stå varandra så nära att gränsen mellan dem blev enormt porös. Är det inte där nånstans, i den gråzonen, de flesta nya nationalistiska och rasistiska partier i Europa befinner sig — även SD? Läs hela recensionen här.