Grå kostymer och bruna skjortor

Henrik Arnstad: Älskade fascism

Norstedts

Fascismen har alltid vara tvärsäker och därför verkat stark. Redan från början välsignade den sig själv med ett historiskt uppdrag, och med stor tilltro till schyssta järnrör.

Men vad fascism egentligen är för slags politik har alltid varit en aning oklart, eftersom den haft en säregen förmåga att mutera och anpassa sig. En del har helt enkelt betraktat den som en politisk våldsrörelse utan egentlig inre kärna. Vem som helst med svart uniform, tortyrkällare och solglasögon blir då fascist: Franco, Pinochet och Videla. Henrik Arnstad väljer en helt annan utgångspunkt: fascismen är en distinkt politisk ideologi. Uppdraget är att identifiera karaktärsdragen, berätta historien och dekonstruera orimligheterna.

Frågan om fascismen på 2010-talet är visserligen bara några korta avslutande sidor i Älskade fascism. Men det är där alla läsare kommer sakta ner och stanna upp. Är alla dessa radikala, ofta rasistiska, högerpartier som nu svärmar omkring i Europa nyfascister? Det ju precis den frågan som gör boken viktigare än böcker brukar vara. Ja, det är därför jag läser den.

Med den definition Arnstad väljer kvalar Sverigedemokraterna enkelt in i fascismens traditioner: en ultranationalistisk ideologi med mål att återföda en nation som försvagats, svikits och sålts ut. Rasism, antisemitism och islamofobi konstituerar däremot inte fascismen, men blir nästan alltid den hårda nationalismens konsekvenser. Man kan säga att han ringar in den minsta gemensam nämnaren för en sammansatt historia.

De forskare Arnstad använder verkar rätt eniga att svaret på frågan européer ställer är att: ”Ja, fascismen har återvänt, men nu i grå kostym”. De påpekar hur rörelserna börjat acceptera demokratin, blivit mer flexibla i sina tankar om våldets betydelse, skrotat hela idén om en korporativ samhällsekonomi och formulerat om den gamla biologiska rasismen till en där kultur och hudfärg samverkar.

Jag blir inte övertygad. Och med hjälp av Arnstads egen historieskrivning landar jag i en delvis annan slutsats.

Det jag mest av allt saknar, redan i den minimala definitionen, är fascismens totalitära anspråk. Viljan att kontrollera och likrikta samhället i dess totalitet, i varje skrymsle från torget till människors innersta fantasier, är väl ändå en fascistisk uridé? Redan 1925 fångade Mussolini den totalitära ambitionen med orden: ”staten, ingenting utanför staten, intet mot staten.”

Sverigedemokraterna, Dansk folkparti och Nationella fronten saknar demokratisk trovärdighet. Men är deras politik verkligen totalitär i fascistisk mening?

Bokens historieskrivning, från den första fascistiska konferensen i Milano 1919 till den logiska slutpunkten i tyska förintelseläger, är överväldigande. Ja, det blir nästan för mycket intressant info som ringlar omkring: medelklassens extremism, liberalernas svek, kyrkans roll, kvinnornas plats i den nya ordningen. Jag förlorar ibland kontrollen över det jag läser. Det kan förklaras av att Arnstad inte klarar att, på brittiskt och amerikanskt historikermanér, foga samman en episk berättelse om fascismens lockelser, segrar och fruktansvärda konsekvenser. Att läsa blir i stället som en skärgårdsluff mellan utspridda öar.

Det är på rörelsens utkantsöar Arnstads bok blir förbluffande intressant: Finland, Rumänien, Ungern och Spanien. Han kallar dem för fascismens meteoritskurar. Plötsligt förstår jag Finlands moderna historia och hur landets fascism påverkat den — i tragisk riktning.

Det är på de platserna han spårar det laddade förhållandet mellan demokratifientlig konservatism och fascism. Och det är där han ger mig de fungerande historiska spårljusen in i samtiden. Arnstad påpekar att de båda ideologierna är motpoler i ett avgöande avseende: fascismen var ett barn av den maskinålder, modernitet och masspolitik som konservativa försökt hindra. General Franco styrde Spanien med exceptionell grymhet, men han var inte fascist; han tillhörde den konservativa makteliten som slog vakt om en föråldrad samhällsordning. Mussolini var motsatsen: alltid antikonservativ.

Men i praktiken blev gränsen mellan konservatism och fascism porös; en grå dimtät zon där människor, idéer och vapen korsade varandra. Förenade av hat mot socialism, finanskapital och internationalism kan ”fascistiseringen av konservatismen, respektive normaliseringsprocessen hos fascismen, nå en punkt där de bägge ideologierna sammanfaller — eller till och med passerar varandra.”

Är det genom att spana in i just den zonen vi kan förstå samtidens rörelser, tiotalets politiska mörker? Där märks två återkomster: den etnonationella konservatismens och nyfascismens. Begrepp som kulturrelativism, gränsupplösning, mångkultur, islamisering och överstatlighet identifierar de gemensamma smärtpunkterna. Gränserna mellan de båda idétraditionerna är inte riktigt fixerade. SD kan befinna sig i båda samtidigt. Skeendena inne i zonen är ännu oklara, kanske också för dem som befinner sig där. Under mellankrigsåren blev den maktpolitiskt produktiv där samförstånd och blodiga konflikter kunde växla mellan högerns olika fraktioner. För demokratin blev den ödesdiger. När den nu återigen aktiverats är utgången däremot oklar.

För något år sedan skrev Cas Mudde, känd expert på Europas nya radikalhöger, att rörelserna inte bör betraktas som en normal sjukdom, men som en sjuklig normalitet. Med sin historiska utgrävning bekräftar Arnstad hans dystra slutsats.

Nu är Europa ännu en gång insvept i de känslor av förlust, rådlöshet och oinfriade förväntningar om bättre liv som präglade mellankrigsåren. Inifrån zonen hörs rörelseförflyttningar och starka röster. Våldet läcker ut under mörka nätter i Aten, framför svenska datorskärmar och mot romska hem över hela kontinenten. Älskade fascism placerar med explosiv försiktighet den franska författaren och kulturpolitikern André Malrauxs erfarenhet i varje läsares knä: ”En man som är aktiv och pessimist är antingen fascist — eller också kommer han snart bli det.”

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s