Lena Andersson och Jan Myrdal

I lördags slog det mig att det finns en likhet mellan Lena Anderssons kolumner i Dagens nyheter och de Jan Myrdal skrev i FiB/Kulturfront i slutet av 1970-talet. Deras ståndpunkter är naturligtvis dramatiskt olika. Det är sättet att skriva och förhålla sig till världen och konkreta samhällsproblem jag tänker på.

I likhet med Myrdal har Andersson en doktrinär utgångspunkt. Sedan betraktar hon frågor med iskall precision utifrån doktrinerna. Det går alltid en mycket rak, logisk och upplyst linje från doktrin till slutsats. Myrdal skrev med exakt samma, medvetet känslomässigt avstängda, kyla. Jag värjer mig mot det sättet att bearbeta världen, de lämnar inga obestämbara frizoner för pragmatism eftersom allt måste läggas i skarpt förklarande ljus, men de utmynnar ofta i texter som tvingar läsaren att själv ta ställning — det är lysande.

I söndags läste jag sedan Lena Anderssons nya roman Egenmäktigt förfarande. En märklig, rätt gripande; kärlekshistoria som är svår att inte uppfatta som en nyckelroman om ett verkligt förhållande, kanske tio år tillbaka i tiden. (Ja, jag kan inte låta bli att se Roy Andersson framför mig när jag läser om den man författaren har en olycklig affär med). 

Romanens kvinnliga huvudperson (författare och skribent i likhet med Lena Andersson) ger för övrigt en av Jan Myrdals böcker — Maj. En kärlek. — till den man (Roy Andersson?) hon är förälskad i. Hon framhäver Myrdal som ett stilideal. Jag visste väl det, tänkte jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s