Att Sverige ska angripas är en gammal svensk neuros. Mittiprickteatern vänder den ut och in. Stockholm styrs av en diktator med storsvenska drömmar. Grannländer ockuperas, men slår tillbaka. Hela Norden läggs i ruiner. På hustaken vid Sergels torg ligger krypskyttar. Barn och föräldrar arresteras, torteras och försvinner. I en källare gömmer sig en sargad familj.

Det kunde ha blivit moraliserande plakatteater. Ja, till och med välmenande humanistpekoral. Men i likhet med förlagan, en liten fin bok av dansken Janne Teller, sker det stora underverket. Situationen blir trovärdig och levande. Jag blir förbluffande djupt berörd av tre skådespelare utan egentlig scenografi. En möjlig värld trollas fram.

Familjen får hjälp ut ur Stockholm av människosmugglare. Vad ska de ta med sig? Fotoalbum, Harry Potter, kramdjur, receptbok?

Jag ser föreställningen i en liten teater, men den kommer turnera på skolor och spelas i klassrum på mellan- och högstadiet. En tät och intimt påfrestande miljö. Mitt i vardagen. Den kommer säkert väcka minnen hos en del elever om påtvingade uppbrott från länder som Irak, Somalia och Syrien. För andra öppnar den förmågan att för en kort stund förstå flyktingens situation: det kunde vara jag. Enkelt men drabbande.

I södra Egypten försöker familjen skapa ny tillvaro. Under några korta ögonblick vandrar skådespelarna på farlig mark. Egyptiernas förakt för de omoraliska invandrarna och de svenska migranternas obekväma försök att hitta rätt blir nödvändigt förenklade gestaltningar av extremt komplicerade situationer. Det är lätt att oavsiktligt förstärka stereotyper man vill fälla omkull.

Sverige ockuperas till sist av Danmark. Det blir fred. Men för familjen finns inget att återvända till. Ett slut som inte är överdrivet lyckligt, men delas av miljoner flyktingar. Om det var krig i Norden är bästa tankeexperimentet.

Per Wirtén