En stad, en värld

För ett år sedan kom Patrick Modianos roman Lilla smycket i svensk översättning. Sedan dess har jag inte velat släppa den ur sikte. Man brukar säga att bra böcker förföljer en, men här är det motsatsen som gäller: det är jag som jagar Lilla smycket. Den är som en gåta. Man anar en förfärlig historia som aldrig blir klarlagd; en mamma som malts sönder av olyckliga omständigheter och en övergiven dotter på spaning efter ett möjligt liv.

Alla är på jakt efter en fast punkt. Men ingen finner den. Inte jag heller. Men jag kan när som helst framkalla bilden av hur mammans gula regnrock uppslukas av Paris täta nattdimma. Berättelsen är ett undflyende mästerverk.

Nu i höst kom en ny roman, Nätternas gräs. Även den tunn, nätt och raffinerat elegant skriven. Inte lika djupt berörande som Lilla smycket, mer som en meditation över ett slags Cité Modiano, författarens egen stad som ligger nedsänkt på Paris gator men egentligen fungerar som en inre scen för minnen, drömspel och människor på drift.

Efter den kunde jag inte längre hålla emot. Hans namn blev som en magnet. Jag gick till biblioteket och lånade hem allt jag hittade. Det räckte inte längre att jaga hans gestalt och gåtor i bara två romaner. Jag behövde fler.

Patrick Modiano är 68 år och har översatts till och från, av olika bokförlag, sedan tidigt 1970-tal. Jag insåg snabbt att man verkligen kan beskriva hans berättelser som en sammanhängande värld, en Cité Modiano. Allt återkommer — gestalter, situationer, platser — men inget känns upprepat: de irrande nattliga gatuvandringarna, ödsliga lägenheterna, ljusskygga underligt vinddrivna människorna och ofta, i bakgrunden, ett möjligt brott. Romanerna är intelligenta improvisationer från en värld där det mesta antingen flyter omkring eller vilar i nersläckt oklarhet.

Berättaren har alltid, av en tillfällighet, förpassats in i ett slags minneslabyrint. Men hen hittar sällan någon sanning — eller avstår från den när möjligheten öppnar sig.

I Lilla smycket kan man ana gåtornas lösning i krigsårens dunkla samarbetskultur och i Nätternas gräs opererar nordafrikanska säkerhetstjänster under avkoloniseringen. Men det är inte den historiska skulden i sig som intresserar Modiano, även om den ofta återkommer insvept i lager av glömska, men själva tillståndet av mörkläggning och tyst samförstånd. I en tidig kommentar understryker han sitt mål som ”att återge ett slags skymningsvärld”. Man kan inte förstå Modiano som politisk, i enkel betydelse, men som en författare på jakt efter ett mänskligt tillstånd av övergivenhet, att vara helt ensam omgiven av andra, och moralisk likgiltighet. I en äldre roman hittade jag den här meningen: ”Jag var som resenären som kliver på ett tåg och plötsligt befinner sig i sällskap med fyra okända, och undrar om han inte stigit ombord på fel tåg. Fast vad har det för betydelse … ”. Sådant är livet i Cité Modiano. Ensamhet, slump, frånvaro av både vilja och mening. Nätternas gräs har uppenbara yttre likheter med Teju Coles omskrivna debutroman Öppen stad; de långa stadsvandringarna, lagrade minnena och obehagliga självbedrägerierna.

Jag kan tänka mig att hans romaner i början av 1980-talet hade samma läsare som Klas Östergrens. De var kyliga, stilmedvetna och med lätt touch av kriminalromaner i Série Noire. De som nu översätts är annorlunda; skrivna i fullständig språklig frihet, som om den tidigare viljan att formulera sig snyggt var en barriär han nu lyckats passera. Förr försökte han simma som andra, nu bara han sjunker — genom de smala glipor i tiden som han omärkligt öppnar. Det är raffinerat vackert. Svindlande skickligt. Han förtrollar mig.

Modianos ämnen är i huvudsak tiden och minnet. I Nattens gräs kan han med förrädisk enkelhet pendla mellan två, tre, fyra tidsskikt i samma korta avsnitt. Han framkallar inte en enkel känsla av tidlöshet, snarare låter han tiden övergå i ett tillstånd av ständigt förlorad samtidighet. ”För mig har det aldrig funnits vare sig närvarande eller förflutet. Allt blandas samman, som i det där tomma rummet där en lampa brinner varje natt,” skriver han i romanen. Tiden förvandlas till ett vitt lakan vinden vecklar ut under en stjärnklar vinterhimmel.

Och så alla dessa märkliga kantstötta människor som vaknar när mörkret sänker sig över Cité Modianos alla romaner. Caféerna som fylls av halvkriminella och spioner. I en vindslägenhet sitter en migrant och lyssnar på avlägsna radiosändningar — poesiuppläsningar, teaterföreställningar — och lämnar sedan rapporter till en okänd säkerhetstjänst. Varje natt rullar en vit spökbil samma rutt genom staden. Alla verkar i någon mening vara borttappade. Ibland på flykt. Nära att falla samman. Alltid hemlösa.

Men vill de verkligen nå den där fasta punkten de söker? De verkar ju lika mycket vara på flykt från de ställningstaganden som krävs för att lösa gåtorna minnet släpar på. Är det till samförståndets lyckliga lätthet Modiano hela tiden återvänder, den som framme vid sanningens tröskel alltid blundar, tiger och glider undan? Den förlorade människan. Jag tror det är därför jag inte kan låta bli hans romaner.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s