Masha Gessen.

Words Will Break Cement. The Passion of Pussy Riot.

Penguin.

Jag blev inte särskilt imponerad av den så kallade punkbönen i Frälsarkatedralen. Pussy Riot? I Sverige beskrevs de nedlåtande som ”punktjejer”. Men sedan kom deras avslutande försvarstal vid rättegången. De förändrade allt. Orden spreds över världen, lästes och ingav enorm respekt. Jag minns hur överväldigad jag blev. Nadezjda Tolokonnikova, Maria Aljochina och Jekaterina Samutsevitj kunde inte längre betraktas som bara uppkäftiga punkrebeller. De framstod som genomtänkt starka intellektuella i den långa traditionen av antiauktoritära ryska dissidenter. De dömdes till två års fängelse och fördes bort till avlägsna regioner med hårda fångläger. Vem kände inte igen mönstret från tidigare epoker?

Masha Gessens berättelse om Pussy Riot och deras solsjenitsinska övertygelse att ”ord kan bryta upp cement” börjar på plats: Straffkoloni IK-14 i Mordvinien, världens mest fångtäta region, där Nadezjda Tolokonnikova sydde fast fickor på polisuniformer tolv timmar per dygn; trakasserades, isolerades, hungerstrejkade.

Efter att ha frigivits av julamnestin gav de Putin långfingret — igen. Deras tack var ett löfte om fortsatt konfrontation. Man kan säga att de fullföljde en av sina tidigare aktioner, från Röda torger i januari 2012: ”Ryska kravaller. Putin har skitit på sig / Ryska kravaller gör att vi lever / Ryska kravaller, kravaller, kravaller.”

Pussy Riot har aldrig varit bra för nervösa vänner av artig samtalston.

Masha Gessens helt nya bok om dem är enkel till formen, men har många vinnande aspekter. Det är berättelsen om deras liv och särpräglade personligheter; Tolokonnikovas toppbetyg i alla skolämnen, Samutsevitj tidigare karriär som ingenjör i försvarsindustrin och hur Aljochina räddades från dagligt vodkarus i kalla parker till passionerad miljöaktivism. Den handlar om tre unga kvinnors bildningsvägar till radikal konstaktivism. Att bli människa. Att våga.

Men kanske också om att bli så berusad av sitt mod och sina framgånsgrika fräckheter att man förtränger riskerna. Ingen av dem trodde de skulle fängslas för aktionen i Frälsarkatedralen, som de för övrigt betraktade som rätt misslyckad eftersom den politiska skärpan slarvats bort. 

Det är underbart att läsa om det legendariska konstnärkollektivet Vojna, där Tolokonnikova tillhörde den inre kretsen. Vid ett tillfälle iscensatte de en offentlig avrättning genom hängning på en stormarknad. Tre hängda föreställde migranter och två homosexuella. Samtidigt delade de ut jaktlicenser på invandrade till förbryllade ryssar i kassaköerna. Pussy Riot blev en nystart efter att Vojna bleknat bort: hård punkrock, grovhuggen samhällskritik, balaklavas i starka färger och blixtsnabba framträdanden i tunnelbanan, på busstak, i lyxbutiker.

Masha Gessen tillhör som putinkritisk journalist liknande oppositionskretsar. Hon vet hur det känns. Kanske är det därför hennes djupa respekt för Pussy Riot inte övergår i hjältesagans kladd. Hon tillåter skuggor. Låter kritik skymta. Jag tror att hon ibland fann dem skrämmande. Att delta i Pussy Riot var att leva Pussy Riot.

När gruppen presenterade sig i bloggform hösten 2011 skrev de ”Tahrir, Tahrir”. De var inte ett isolerat ryskt fenomen, men delaktiga i den globala protestvåg som utlöstes av den arabiska våren. I Moskva konfronterade de även oppositionen med feministisk teori och piska: ”Bli en feminist, bli en feminist / Fred i världen och död åt männen”. De var mot storkapitalismen, staten och manliga hysteriker. I likhet med andra bland 2010-talets revolutionärer anslöt de till situationismens idéer från 1960-talet att med provokationer vända skådespelssamhället upp och ner. Tanken är att patienten — folket — kan väckas till liv med estetiskt-politiska elchocker. I sin avslutande plädering vid rättegången hänvisade Maria Aljochina till situationisten Guy Debord och Nadezjda Tolokonnikova citerade den ryska 1940-talspoeten Alexander Vvedenskij: ”Ibland finns två möjliga rim tillhands, ett bra och ett dåligt. Jag väljer det dåliga. Det är alltid det rätta.” Det är vackert. Men jag önskar att Gessen hade fördjupat sig lite mer i sammansmältningen av poetisk och politisk punk — dess aktualitet och begränsningar. Hur fungerar egentligen Pussy Riots situationism i ryska demokratistrider?

Från och med rättegången har Pussy Riot medvetet strävat efter att kopplas samman med tidigare sovjetiska dissidenter, som om de var nyhamrade länkar i en obruten kedja. Masha Gessens bok förstärker försöket. Dissidenterna är en naturlig källa att ösa ur för samhällskritiker i alla situationer. Men innebär det att Pussy Riot kan ses som neodissidenter — samma land, samma ruttna domstolar, samma arbetsläger? Det är trots allt skillnad. Sovjetunionen var en totalitär diktatur. Ryssland är en auktoritär och intolerant pseudodemokrati. Hur man på rätt sätt förhåller sig till det mäktiga arvet från de antikommunistiska dissidenterna är bokens stora obesvarade fråga.

Per Wirtén