Situationen i Donetsk verkar förfärlig. Sjukhuset har träffats av artillerield flera gånger de senaste dygnen. Förhoppningsvis lämnar "separatisterna" staden snabbt och försvinner över gränsen till Ryssland. Men vägen dit kommer fyllas av dödade och skadade civila. Man behöver inte vara geni för att förstå hur den ukrainska politiken drivs mot en etnonationalism som inte fanns under revolutionen. Regeringen har nu upprättat en lista över ryska artister som inte är völkomna att uppträda i landet. Det lär vara ungefär samma personer som tidigare skrev på upprop till stöd för Rysslands ockupation av Krim.

Samtidigt lyssnar jag på den ukrainska musikgruppen DakhaBrakha. Det är den mest särpräglade musik jag hört i år. De tillhör kretsen runt teatermannen Vlad Troitsky i Kiev, som drömmer om att staden nu ska bli en kreativ bro mellan Väst och Öst. (Dream on, säger jag. Ja, gör det!). DakhaBrakha verkar ha börjat göra musik till föreställningar på Dakhteatern. Nu gör de egen musik; men med teatrala inslag, ser jag att en medlem säger i en intervju.

Det går inte att enkelt beskriva deras musik. Den bottnar i ett slags korsning mellan ukrainsk folkmusik, konst-avanti-poetisk rocktradition och soul (sången!). Sångerna är långsamma. De flyter ut lika segt som utspilld målarfärg. De kräver tid och tålamod. Light som kom tidigare i år är ett mysko mästerverk — mörkt, storslaget, vackert.

Khmeleva Project, där de samarbetat med vitryska Port Mone, är ännu lite mer svårtillgänglig, mer folkmusikbaserad, mer monoton och seeeeg — men enastående. Sångerna cirklar som tunga rovfåglar över ändlösa granskogar. 

DakhaBrakhas musik finns på Spotify. Jag har försökt hitta cd-skivorna — det här är musik jag vill ha i materiell form — men ännu inte lyckats. Kiev verkar ligga på månens baksida. Om någon vet hur man kan få tag i dom vill jag veta — hör av er!