Marie Ndiayes romaner är underliga. Ladivine som kommit på svenska nu i höst (översättn: Ragna Essén) är inget undantag. Den börjar i skarpt kylig realism, men glider sedan in i en mardrömslik stämning av overklighet (som påminner mig om hennes förra roman). Ja, egentligen är det en släktroman om fyra generationer kvinnor, och ett antal stora hundar. Men vad den egentligen handlar om förstår jag inte riktigt (även på så vis påminner den om hennes förra). Är det så enkelt som skulden efter att en dotter lämnat och förnekat sin mor?

Jag kan inte låta bli att jämföra med Nina Bouraouis Standard som jag läste nyligen. Det är två författare med helt olika temperament och stil. Men bådas romaner är arbetarskildringar där flera gestalter har samma nollställda personlighet: en vilja att märkligt försvinna in i massan, att inte märkas, i en tid när hela samhällskulturen går ut på att varje människa ska göra motsatsen, nämligen sitt yttersta för att avskilja sig och synas.

Bouraoui skriver om sin Bruno för att fånga kapitalismens konflikter i en människas psyke och livshållning. Ndiaye verkar inte ha sådana intentioner. Men vad är det då hon egentligen vill berätta? Det kanske inte finns något "egentligen" här, bara fyra kvinnors sociala arv. Men samtidigt anar man, under läsningen, hela tiden hur en hel kontinent rör sig alldeles under textens yta. Men jag lyckas inte vidröra, få syn på eller förstå den. Ytterst frustrerande — och just därför så förbryllande bra. Och vad är det med hundarna?