Serenader

I vår kom Peter Kihlgårds första bok på åtta år, den lilla novellsamlingen Serenader två. Den sista novellen är ett enkelt mästerverk om hur det började. Kihlgårde är en lurig författare, men i den verkar han skriva om sig själv som barn, utan förställning, om en lördag kväll.

"Kvinnorna drack Cointreau och männen drack konjak till kaffet. Jag drack Portello. Med is. Med lite vilja lyckades till och med jag mysa in mig i soffan från helvetet."

Sedan började de vuxna berätta. Och lilla Peter lyssnade. Berättandets konst och berättandets nödvändighet. Jag har följt Kihlgårds sedan hans romandebut 1982. Det har inte gått att sluta. Och jag har ofta tänkt att hans skrivande handlar mycket  om just berättandets nödvändighet. Om berättelserna tar slut tar också livet slut. Berättandet som samtidigt tvång, ångest och frihet. 

De vuxnas berättelser rullade på. Lilla Peter tjuvlyssnade. "Jag försökte på alla vis stänga ute min ångest över att den här kvällen var ändlig, att den måste ta slut. Skulle denna stafettvävning av en gobeläng som framställde en outtömlig värld upphöra? det var ju en helt outhärdlig tanke. Denfasan måste hållas på behörigt avständ."

Kihlgård har kanske hittat på novellen, ljugit ihop den, men den berör en nerv i hans författarskap; platsen där allt började. Man måste skruva till en berättelse för att den ska bli sann, och det gör han på slutet. Så berörande bra.

Nu på morgonen läste jag om novellen för att få lite tröst efter beskedet från London. Ed Miliband hade kunnat bli bra, för hela Europa. Den stora konservativa mörkervågenverkar bara ha börjat. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s