EU, Cameron och framtiden

I helgen påminde Göran Färm på Dagens arena om att det brittiska valet förändrar EU och vikten att börja prata om det. Framtiden stavas nu mellanstatligt samarbete och mindre lagstiftning — eller kanske ett djupfryst läge som när Charles de Gaulle på 1960-talet försökte slita sönder alla unionstankar. Men samtidigt drar eurons reella problem åt ett helt annat håll. Ska den fungera krävs ett starkare statligt centrum. Situationen är alltså motsägelsefull. Färm spekulerar i en uppdelning mellan en inre och en yttre EU-nivå med euron gränsmarkör.

Man kan göra några enkla historiska noteringar. Det är alltid konservativa politiker och rörelser som försökt sabotera Europatankens "federala kallelse", för att citera Delors. EEC/EG och EU har många gånger befunnit sig i dödlägen. Man skriver ofta historien som en om obruten integration. Den kan lika gärna skrivas som en växande hög bakslag för samma integrationsrörelse. 

Jag undrar hur de EU-fientliga och -skeptiska delarna av svensk vänster egentligen tänker om David Camerons kampanj. Hans principiella synsätt är ju till stora delar också deras. Som jag förstår välkomnar Marita Ulvskog samma utveckling bort från det överstatliga.  Hur ska de reagera när de ser hur den nationella och främlingsfientliga högern nu sluter upp bakom Cameron? Ja. hela det svenska etablissemanget oroar sig för ett EU utan UK. Man märker hur politiker, opinionsbildare och intellektuella börjar böja sig med vinden. Gunnar Hökmark och Göran Greider börjar påminna om varandra: EU bör dra sig tillbaka.

David Cameron ökar tempot i en process som jag tror varit igång sedan eurokrisen utlöste nya kontrollfunktioner och tätare samarbete. Det är euron som nu driver Europasamarbetet framåt. Jag tror lösningen blir mer dramatisk än Färms tanke om två nivåer. De länder som inte har euron, och inte vill ha den, kommer successivt och odramatiskt att lämna EU, med England i täten. Sedan följer antagligen Danmark, Sverige, kanske Tjeckien och ytterligare något land. De kommer så småningom ha ungefär samma status som Norge. Det finns en logik i skeendet som pekar i den riktningen.

Men det finns ytterligare en historisk erfarenhet. Framtiden är omöjlig att förutsäga. I synnerhet den europeiska. Europa är notoriskt instabilt, rörigt och farligt.

I går recenserade jag Lev Rubinsteins Ryska dagsedlar i Expressen. Dom är synnerligen läsvärda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s