Nu finns min rapport om den danska prästen Søren Krarup. Det blev ett roligare arbete än jag trodde. Han är rolig att läsa och skrivandet blev ett sätt att komma lite djupare i förståelsen av det jag kallar konservatismens tredje våg. Krarup har ända sedan 1960 envist mejslat fram en uppdaterad variant på gammal kontrarevolutionär konservatism. Han är smart, monoman och obehaglig. Det är för enkelt att säga att han är Danskt folkepartis ideolog (han satt i folketinget för dem 2001-2011) men han har varit vägröjare och inspiratör och har fogat in dem i ett större och djupare sammanhang. Han är helt enkelt en framstående intellektuell röst (en av få) för den tredje vägen.

Den tredje vågens konservatism kommer i många former: hårda och mjuka. Danskt folkeparti, SD, Viktor Orbán och Marine Le Pen till hör den hårda kontrarevolutionära traditionen. Den mjukare märks på många håll, till exempel hos David Cameron. För flera år sedan karakteriserade Arenas dåvarande chefredaktörer Karolina Ramqvist och Devrim Mavi den med de tre orden inåt, hemåt, bakåt.

I början av 1960-talet dödförklarades den hårda konservatismen. Den ansågs inte längre utgöra något hot mot demokratin. Men den återkom på 1990-talet och har sedan växt som ledande kraft i den backlash som nu rullar fram mot den 25-åriga liberala epoken. Søren Krarup är typisk. Han är komrpomisslös nationalist. Om demokratin hotar att försvaga danskheten får demokratin vika undan. Jag ringar i rapporten ut de tre områden som framstår som grundläggande för honom och för hela den tredje vågen: nationen, populismen och skräcken för mångkulturen. Men Krarups projekt är större än så. Den äri klassisk konservativ anda ett uppror mot den franska revolutionens ideal: humanismen, rättigheterna, reformismen och kulturradikalismen.

Hos Søren Krarup ligger bland annat SD:s politiska projekt upplyst. Det dom aldrig säger finns klargjort i Krarups böcker. Rapporten är utgiven av Arenagruppen och finns här.