Björn Elmbrants bok Innan mörkret faller — ska trettiotalet hinna ikapp oss? är en allvarlig bok som är rolig att läsa. Upplysande. Med ärendet att varna för fortsatt passiv ekonomisk politik under 2010-talets andra halva.

Han jämför socialdemokraternas politik i Sverige respektive Tyskland under 1920-talets slut fram till mitten av 1930-talet. Men den är inte bara inlägg i en inomsocialdemokratisk diskussion, utan angår alla i hela Europa. I Tyskland band sossarna fast sig vid två saker: fortsatt åtstramningspolitik med skräck för inflation och en magisk tilltro till marxismens determinism att kapitalismen skulle falla och socialismen anlände — att reformera kapitalismen var inte socialisternas uppgift. Det gick som det gick. 1933 övertog nazisterna makten och socialdemokraterna fängslades, dödades eller gick i lansflykt.

I Sverige hade SAP sin stora uppgörelse med marxismens socialiseringssvärmerier 1929. Man beslutade sig för att i stället utveckla en ekonomisk politik som gynnade folket och reformerade kapitalismen. Under 1930-talet allierade de sig med bönderna och inledde en expansionistisk ekonomisk politik. Arbetslösheten sjönk, framtidstron återvände och nazisterna marginaliserades.

Det finns många fina citat. Den unge Gunnar Sträng minns t ex hur han tänkte inför det avgörande valet 1932, och det känns aktuellt för läget i Sverige 2015 i skuggan av flyktingvågen: "Du har arbetskraften, du har pengarna, du har behovet. Varför har det gått i stå? Varför händer ingenting? Jo vi har en oduglig regering som inte vågar satsa."

Läget nu påminner om 1930. Alla har gjort sig ofria med konservativa överskottsregler i statsbudgeten. Det finns pengar. Det väller in arbetskraft. Det finns behov. Men regeringen satsar bara halvhjärtat.