Tomas Tranströmer

Red: Magnus Halldin

I arbetet utkanter

(Bonniers)

Tomas Tranströmer var ingen bohem. Han valde helt enkelt bort den äldre generationens kombination av konstnäsrideal och livsstil. Hela tiden fortsatte han sin anställning som psykolog, med sitt arbete som poet på fritiden. Förhållandet har påpekats så många gånger att det blivit utslitet. Men jag finner det fortfarande beundransvärt och en aning gåtfullt. Varför? Lönearbetet verkar ju ha inneburit en återkommande längtan efter skrivandets luffartillstånd, efter en kanal med vatten i ett rökigt fabrikslandskap.

I Tranströmers hemarkiv finns en anteckning som antyder ett svar. Under sin barndom på Runmarö lärde han känna en äldre konstnär. Han hade inget jobb, var ingen flitig målare, blev försörjd av sin fru och tog inte ansvar för sina barn. Andra betraktade honom som lat och arbetsskygg. Hans liv blev en varning. "Jag ville till varje pris undvika att anklagas för det han anklagades för", skriver Tranströmer. "Därför har jag blivit en poet som alltid blir avbruten."

;I hans val känner jag igen den samhällsmoral som samlade välfärdsårens medelklass. Arbete, ansvar och anseende. Radhus, bil och familj. Jag skriver det inte raljant, utan med värme. Det är ju även min värld: välståndets glänta, som krymper varje gång ojämlikheten ökar. Jag har alltid uppfattat att Tomas Tranströmers poesi i försiktig glidflykt kommit ut från just detta sociala rum, alltid i rörelse mot de stillsamma kanaler som skapar andrum bland alla plikter.

Därför är "I arbetets utkanter" en mångtydigt genial titel på den samling texter som nu ges ut. Där finns brev, intervjuer, fotografier, utkast till texter och inblickar i skrivandets verkstad från idé till färdig dikt. Allt hämtat ur Tranströmers eget arkiv. Bokens redaktör Magnus Halldin har gjort urvalet tillsammans med författaren och dennes hustru Monica. Det mesta verkar ha varit klart när poeten avled i mars.

Men boken är också en fortsättning på "Minnena ser mig", de minnesfragment från uppväxten som kom ut 1993. "I arbetets utkant" tar vid där den slutade. Det är i huvudsak en bok om den vuxna Tranströmer. En memoar berättad genom dokument.

Den är underbart fin att läsa, med suverän formgivning av Nina Ulmaja. Valet att trycka brev och annat som faksimil skapar en känsla av närhet, av direkt tilltal.

Genom att klargöra hur viktiga dikter växte fram ger boken ett slags guide till hur Tranströmers poesi kan läsas. Jag är inte säker att han verkligen vill ge anvisningar, i några intervjuer är det som om han motvilligt lockas in i sådana förklaringar, men jag tycker det blir berikande, i synnerhet för den helt vanliga Tranströmerläsaren som då och då sträcker sig efter hans samlade dikter för att återfå en inre balans. Hans förklaringar bekräftar hur starkt förankrat skrivandet var i vardagliga händelser och minnen: ett telefonsamtal med hustrun, ett besök i en kyrka bland turister, en bilolycka, en grävskopa i Västerås. Den möjliga metafysiken ligger inkapslad i det faktiska. Utsidan vilar i tingens inre tyngd.

Tidigt tänkte han sig en poesi som var berättelser "men kortare än Frihjofs saga". De blev så korta att bara sammanfogade ögonblick återstod. Förtätningens konst. Men fortfarande utifrån en ursprunglig vilja att berätta. Rösten verkar alltid komma från radhusen där jag bor.

Men med rekordårens medelklass följde också en vilja till anspråkslöshet, behärskning och måttfullhet. Tomas Tranströmer verkar ha haft högsta betyg i alla tre grenarna. Det kan göra mig rätt irriterad. Blev karln aldrig arg?

Det här är visserligen en typ av bok med givna spelregler att undvika störande inslag. Men jag önskar ändå att den vågat sig ut i de skuggor och övertramp som måste ha funnits. Nu hittar jag bara två små oförargliga sprickor i fasaden. De blir bokens roligaste inslag.

I ett brev 1962 är han härligt ursinnig på Expressens kultursida — och i synnerhet Bo Strömstedt — för att den bara skriver om trendiga författare som Samuel Beckett. Äntligen lite temperament och ett snyggt självmål. Mer intressant är ett fint brev från 1979 om kristen tro där han förklarar att han tror på underverk, och att man på den punkten inte "får ge materialismen rätt". Det känns som ett oväntat och uppfriskande etikettsbrott. Underverk? I radhuslandet? Plötsligt bränns det till, som av en ilande stöt när man vaknar en vintermorgon.

Per Wirtén