Jesper Strömbäck: Utan invandring stannar Sverige. (Volante).

Jag började skriva om det migrationspolitiska komplexet — invandring, mångkultur och rasdiskriminering — för tjugo år sedan. Då var kunskapsläget svajigt. Ingen visste särskilt mycket om hur den stora invandringen förändrade Sverige och resten av Europa. Var den en kostnad för välfärden, höjde den arbetslösheten, vilken roll spelade rasistiska stereotyper? Diskussionerna präglades av antaganden och värderingar. Forskningen hade teoretisk slagsida — som var fantastiskt utvecklande med sina globalpolitiska perspektiv, men också otillräcklig.

Nu är läget annorlunda. Äntligen börjar vi veta en del om migrationens samhällsekonomiska konsekvenser. Stora och små forskarrapporter duggar tätt. Och det verkar som att invandringens försvarare får rätt på avgörande stridsfronter.

Jesper Strömbäck, som är professor i journalistik och politisk kommunikation, har gjort en spaningsresa in i den nya migrationsforskningen. Utan invandring stannar Sverige är en ivrig pamflett med syfte att både upplysa och övertyga. Han skriver lite torrt och fantasilöst. Men det gör inget för här smattrar forskningsresultaten fram som uppiggande nyårssmällare. Man hoppar till, gång på gång, förvånad och överrumplad, av olika uppgifter som till exempel att 23 procent av alla nya jobb 2013 kom i företag som startats av invandrade. Det är helt enkelt de invandringsfientliga som saknar förankring i verkligheten.

I ett avsnitt har han räknat på konsekvenserna om invandringen stoppats helt 1990, om vi med andra ord levt i SD:s drömland. Svenskarna skulle då vara 17 procent färre, befolkningen äldre, kommunalskatterna med all säkerhet högre och samhällslivet fattigare: en tredjedel av landets läkare och universitetslärare, hälften av alla städare på hotell och kontor har ju invandrat. Det är slutsatser som stämmer väl med internationell forskning. Inget tyder på att invandringen bidragit till allmänt lägre löner, högre arbetslöshet, urholkad välfärd eller sämre statsfinanser. Migrationen har blivit ett naturligt inslag i modernt samhällsliv. Invandringen till Sverige är hög, men det är också utvandringen. Forskningen jagar bort gamla hjärnspöken.

Strömbäcks slutsats är enkel: den svenska välfärdsstaten hade knappast förverkligas utan invandring, och om den ska överleva och utvecklas krävs fortsatt stor invandring, bland annat eftersom den föryngrar, ökar och breddar arbetskraften. Invandringen behöver inte längre försvaras av uteslutande humanitära skäl, eftersom den ligger "i nationens intresse", skriver han.

Två invändningar mot slutsatsen återkommer hela tiden från invandringskritiker: arbetslösheten och de offentliga kostnaderna. Men ingen av dem är så enkel som det kan verka. Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan invandrade och Sverigefödda är visserligen nästan störst i EU. Men om man granskar statistiken lite annorlunda framgår att sysselsättningen bland invandrade är högre i Sverige än i EU:s genomsnitt — och klart bättre än i Danmark. I Stockholms län är den sedan en tid faktiskt högre än bland Sverigefödda i resten av landet.

En stor studie från OECD visade nyligen att invandringens kostnader för statsbudgetarna är obefintlig eller kanske ett litet plus i en del länder. EU-kommissionen visade i en annan undersökning att den fria rörlighetens kostnader är minimala, även för Storbritannien. Sverige tillhör de länder där invandringen ändå är en viss kostnad för staten, som mest kanske en procent av BNP, möjligen lägre. Men statsbudgeten är inte samma sak som samhällsekonomin eller med en citerad forskares ord: "De ekonomiska fördelarna av invandring är entydiga och betydande, men de fiskala effekterna är beroende av hur politiken över en längre tidsperiod utformas. Det betyder att inavndringens effekt på de offentliga finanserna kan vara negativ samtidigt som de ekonomiska effekterna är positiva."

Problemet är bara att främlingsfientligheten följer en helt annan rationalitet än den liberalt ekonomistiska som Strömbäck är uppslukad av. Att invandring främjar exporten biter inte på den som vill slippa stå i samma kassakö som kvinnor med slöja. Hatet handlar inte om pengar. Radikal nationalism och olika rasismer är synsätt som vilar på andra berättelser om människan och världen. Och jag önskar att Strömbäck tagit dem på större allvar.

Migrationen löser upp fasta föreställningar om nationer, medborgarskap och gränser. Det sprider rädsla bland folken och panik i de politiska systemen. Utmaningarna är komplicerade. Hur frigör vi oss från de rasistiska stereotypernas psykologiska och strukturella spärrar? Skapar migrationen nya former av solidaritet, tillit och politik? Det var den typen av frågor som den tidiga teoretiska forskningen försökte undersöka. Den ekonomiska och empiriska forskning Jesper Strömbäck presenterar ger viktiga svar på delvis andra frågor, men om den avskärmar sig från den politiska filosofin så blir även den otillräcklig i försöken att förstå migrationens omvälvande kraft.

Per Wirtén