Yasri Khan

Så kom då äntligen en ordentlig intervju med  Yasri Khan. I DN av Annika Ström Mellin. Den förstärker alla dåliga känslor jag fick av handskakningsaffären, alla fördummande förenklingar (Löfven och Fridolin om att i Sverige skakar vi hand … jaså, gör vi?) och den ofta oreflekterade intolerans som vällde fram. Jag blir rätt berörd av intervjun.Den klargör hur svårt det sekulära svenska samhället har att förstå urkonservativ religiös fromhet. Annika Ström Mellins jämförelse med pingsrörelsen i Gnosjö känns klockren. Jag tänker omedelbart på min farfars syster som var en from, och säkert ganska sträng, missionsförbundare. För henne innebar ett liv i sanning att leva i Jesus efterföljd: att tro och att göra och att i någon mening förbli en främling i världen. Jag är inte överens med den där texttrogna fromheten, inte i någon religion, men jag har mött tillräckligt många i en nu avliden generation för att ha lärt mig känna respekt — och tolerans. Samtidigt som jag också lärt mig, genom de mötena, att toleransen upphör när den vänds till en boomerang av intolerans mot "de världsliga". Men att hälsa utan att beröra motsatt kön, eller bära slöja? Vem skadas av det?

Det är väl tveksamt om Khan delar den feminism som präglar MP. Men är han helt fel i mer allmäna jämställdhetspolitiska projekt? Det tror jag inte. Tälten måste få vara stora.

Det mest upprörande i drevet var Nalin Pekguls påstående att regeringskansliet infiltrerats av islamister. Det är en exakt upprepning av Joseph McCarthys påstående att USA:s utrikesdepartement var infiltrerat av kommunister. Det satte igång en häxjakt. Jag antar att Pekgul har lika dåligt med bevis som McCarthy hade.

Det finns ett perspektiv som inte alls uppmärksammats. Hur muslimer med en konservativ eller sträng tro förhåller sig till demokratins principer är en ödesfråga. Kanske liten nu, men klart större om 40 år. Vilka konsekvenser får den här typen av drev och utbrott för hur t ex Muslimska brödraskapet uppfattar det öppna samhället? Om den politiska striden för att undanröja hoten från den revolutionära islamismen ska vinnas krävs att alla de med Yasri Khans uppfattningar tar ställning för friheten. Sådana som han — ledare och förebilder — är nycklar för att Europa ska bli en bättre kontinent. I Frankrike verkar politiken misslyckats i det avseendet. Där är gränserna obehagligt flytande.

Det är inte Yasri Khan som är fienden. Han är ju på rätt sida — även om jag inte är överens med honom. Det är revolutionärerna, och deras aningslösa anhängare, som behöver pekas ut och isoleras. Den stora frågan är ju inte uppförandekoder för hur man hälsar, men hur demokratins försvarslinjer ska se ut: vilka värderingar man kan acceptera och hur man kan komma överens utan att skada andra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s