Den rafflande berättelsen om vår ruttna värld

Bastian Obermayer & Frederik Obermeier: Panamadokumenten. Berättelsen om historiens största läcka.

Översättning: Jens Ahlberg, Jesper Festin & Svante Weyler.

Weyler.

 

De flesta avslöjande reportage börjar med att någon vill berätta. Så var det också när reportrarna Bastian Obermayer och Frederick Obermeier på Süddeutsche Zeitung började undersöka advokatfirman Mossack Fonsecas arbete som servicecenter för svarta pengar i Panama City. En sen kväll fick en av dem ett anonymt mejl: ”Hej. Det här är John Doe. Intresserad av uppgifter?” Sedan började dokumenten välla in. Mer och mer, månad efter månad.

De båda journalisterna häpnade. I nästan realtid kunde de följa hur superrika gömde sina miljoner i invecklade system av brevlådeföretag i olika skatteparadis. Inget verkade omöjligt. Mossack Fonseca hjälpte alltid till. Läckan öppnade dörren till en mörklagd värld. De kunde klättra rakt ner i den globala kapitalismens låsta källarutrymmen där knarkbaroner, företagsledare och toppolitiker hyrde små rum eller stora labyrinter med sina gömda rikedomar. De kunde följa igensopade spår till Vladimir Putin, Islands statsminister och den kinesiska statseliten.

Till sist satt de med ofattbara 2,4 terabyte dokument. Det var inte ett berg, Det var som en kontinental bergskedja. De tvingades hela tiden köpa nya och allt större datorer för att klara arbetet. Den internationella byrån för grävande journalister ICIJ skapade en stor databas där 400 invigda reportrar från 80 länder och 90 mediakoncerner fick tillgång till allt som läcktes. Det var den överlägset största och mest spektakulära läckan någonsin. Ingen visste vem ”John Doe” var. Varför riskerade hen livet för sanningen?

Undersökningarna pågick i över ett år, från stora Guardian i London till lilla La Prensa i Panama City. På några redaktioner inrättades supersäkra war rooms. Aldrig hade så många journalister samarbetat om ett så stort fall — och alla höll tyst. Den tredje april 2016 klockan 20.00 kunde därför avslöjandena börja publiceras på samma gång i tidningar, radio, teve och websajter över hela världen. Uppståndelsen blev stor och konstruktiv. Panama och andra skatteparadis började ändra inställning. Det var en journalistisk triumf utan motstycke.

Radarparet Obermayers och Obermeiers bok ”Panamadokumenten” är den fascinerande — och spännande! — berättelsen om alltsammans. Jag läste som fastnitad av en häftpistol. Vilken rafflande story. Vilken rutten värld.

Uppskattningsvis ligger åtta procent av världens förmögenheter gömda i skatteparadis. Det är ofattbara 5900 miljarder euro. I Sverige räknar man med 500 miljarder kronor. Det viktigaste verktyget är brevlådeföretagen där ägarna döljs bakom skendirektörer, ”målvakter” och mellanhänder. Genom Panamadokumenten blev det möjligt att spåra dem och i de extra komplicerade fallen som Vladimir Putin åtminstone ringa in dem.

Putins undangömda pengar är ”den grävande journalistikens heliga graal”, säger en journalist i boken. Alla undrar var de finns. Panamaprojektets särskilda grävgrupp för ”AB Ryssland” lyckades kartlägga hur han med stor sannolikhet genom Mossack Fonseca fört ut två miljarder dollar insydda i musikern Sergej Roldugins namn. Roldugin är cellist, medverkar på cd:n ”Pregnancy Relaxation Music”, spelar ibland vid Putins privata bjudningar och äger feta brevlådeföretag för att dölja andras pengar. I ett radioprogram medgav Putin utan omsvep att uppgifterna stämde. Attityden var uppenbar: Än sen, jag skiter väl i er.

Bland alla de fynd som redovisas i boken fastnar jag för de tyska storbankerna. Deutsche Bank, Commerzbank och andra har varit systematiskt indragna i skattebrott. Det finns ”omständigheter som tyder på att bankerna struntar i att de handskas med pengar som kommer från drogkarteller, illegala vapenhandlare och terrorister”, skriver Obermayer och Obermeier. Har Deutsche Bank som länge var en av världens mest ansedda företag förvandlats till en kriminell organisation, undrar de.

De tyska bankernas tolerans för lagbrott sammanföll med den tyskspråkiga finanselitens storm av nedlåtande moraliserande över fattiga greker. Commerzbank hölls först vid liv med stora skattefinansierade stödpengar under finanskraschen, för att några år senare invaderas av poliser på jakt efter de skattesmitare direktörerna hjälpt. Den moraliska kollapsen är fullständig.

Det har inte alltid varit så här. Det var först under 1990-talet det blev en norm bland de superrika — de en procenten — att ha anonyma brevlådeföretag i skatteparadis. Skatteflykten utlöstes därmed inte av höjda utan av sänkta skattenivåer, samtidigt som olika förmögenhetsskatter dessutom avskaffades. Det är som att de superrika plötsligt insåg att de kunde göra precis vad de ville; inget rättsväsende tänkte längre stoppa dem och få regeringar var särskilt intresserade av ”the filthy rich”. Det var då de tyska bankerna tappade omdömet och blev samhällsfarliga, tillsammans med svenska Nordea som också tillhör de sliriga. Brevlådemetoden blev en nyliberal frihetsrörelse för de rika och giriga — för det motbjudande folket.

”Panamadokumenten” är också berättelsen om det journalistiska arbetet. Om det minutiösa säkerhetstänkandet med livvakter och überkrypterade filer. Om hur viktiga de gamla tidningsredaktionerna fortfarande är. Och hur man med globalt samarbete kan tackla annars oöverskådliga sammanhang.

Boken ansluter sig till andra som nyligen och framgångsrikt skildrat kritisk journalistik, som Lena Sundströms bok ”Spår” och filmen ”Spotlight” om hur Boston Globe avslöjade pedofilnätverken i katolska kyrkan. De är inte oproblematiska och kan i spekulativa händer urarta till lättsmälta hjälteberättelser där dystra kriminalare ersatts av reportrar. Men just de här tre exemplen har särskild betydelse i en tid när redaktionsmiljöerna hotas av utplåning. Vem vill inte se unga människor drömma om att bli som journalisterna på Süddeutsche Zeitung?

Panamadokumentens avgörande avslöjande är inte myllret av enskilda exempel utan sammanhanget. I Mossack Fonsecas arkipelag av hemligheter tvinnades nämligen olika samhällssektorer samman: narkotikakarteller, vapenhandlare, etablerade banker, PR-firmor, tyranner, enkla skattesmitare, gränslösa kleptokrater och hyggliga statsråd. Gränsen mellan grov kriminalitet och olaglig men ändå ganska mänsklig girighet försvann in i ett disigt töcken där de inblandade förenades av åsikten att de stod ovanför rättssamhället och därför inte behövde bry sig om några lagar eller vanligt folks moraluppfattning.

Mest alarmerande är att så många av dem var demokratiskt valda politiker: Islands statsminister och finansminister, Argentinas nyvalda president, Ukrainas president, Spaniens inrikesminister, Maltas premiärminister, Pakistans statsminister och fram till 2010 även David Cameron.

Det är inte svårt att stänga skatteparadisen. Obermayer och Obermeier föreslår helt enkelt internationella och öppna företagsregister med uppgifter om ägarna och ett system för informationsutbyte mellan bankerna. Det skulle räcka. Och det har börjat röra sig, även om det går långsamt. EU:s jakt på amerikanska företag som försöker slippa eller minimera skatter i Europa är ett exempel, nu senast genom skattesmällen mot Apple på 123 miljarder kronor. Panamadokumenten kommer få konsekvenser. Vi är skyldiga ”John Doe” ett stort tack.

Per Wirtén

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s