Stort om det lilla

1966 lämnade Elaine Potter Richardson sin lilla hemö i Karibien. Hon var sjutton år, ensam och utan pengar. Det är svårt att förstå språngets existentiella laddning. Vem skulle hon bli? Att vända sig om var otänkbart, känslan att lämna ett fängelse verkar ha varit stark.

Efter några hårda år i New York bytte hon namn, som för att markera det förflutna som bränd mark, började skriva och blev författaren Jamaica Kincaid.

Debutromanen ”Annie John” avslutas i samma ödesmättade vandring till kajen som hon själv gjort. Tonåringen Annie passerar frisörsalongen, de dammiga träden och den stora porslinshunden som hon alltid beundrat i ett skyltfönster. Avskedet från föräldrarna är drömlikt. Ska hon gråta eller skratta, ska hon känna hopp eller fasa? Det är en oförglömlig skildring av de sista minutrarna innan livet böjer av i oförutsägbar riktning: vägen ut, vägen bort, utvandringens avgörande ögonblick, båten som med ett ryck lämnar hamnen.

Kincaids första böcker är som en lång brottning med hemön Antigua, med alla motstridiga känslor, med den brända marken. ”Annie John” är en överflödande rik barndomsberättelse. Jag levde i ett paradis, upplyser Annie. Men bara några år senare återvände Kincaid, för första gången på tjugo år, till Antigua och skrev reseskildringen ”En liten plats”. Det är en rasande uppgörelse. Hon är ursinnig. Paradis? Nej, ett förtorkat helvete för de fördummade.

”En liten plats” är den senaste i raden med återutgivningar av Kincaid som bokförlaget Tranan nu gör. Det har utlöst ett litet läsarskred. När jag gick till mitt bibliotek var alla hennes böcker utlånade. På olika kritikerlistor ligger de i topp. Jag har också gripits av henne. Hon tillhör världslitteraturens stora.

När Kincaid 1988 skickade reseberättelsen till sin vanliga uppdragsgivare, prestigemagasinet New Yorker, tackade de nej. Det var en fatal refusering. Men jag förstår dem. Hennes text är en grumpigt grälsjuk monolog som vacklar omkring mellan klarsyn och haveriflagg. Hon anländer till ön som en hänsynslös flodvåg, en uppblåst hemvändare från New York.

Det är när man läser ”En liten plats” tillsammans med hennes romaner som den blir oundgänglig för att förstå. Den framstår då som en mörk spång på 65 sidor av ouppklarade känslor Kincaid behövde passera för att kunna fortsätta berätta, för att överleva som författare. Det var efter den hon skrev sina riktigt stora uppväxtskildringar som till exempel ”Min mors självbiografi”.

Reportaget från Antigua har samma postkolonial karaktär som romanerna. Jag vet ingen som kan skriva så kategoriskt, sarkastiskt och roligt om vita britter som Kincaid. I ”Annie John” påstår hon att de luktar som att ha varit instängda i en fisk. Men hon spottar lika giftigt mot den kleptokrati som tog över efter frigörelsen.

I ”En liten plats” finns också en tidig kritik av turstekonomin och turisten som gestalt. Men jag uppfattar ”turisten” som en mask hon placerar över sitt eget ansikte. Turisten är hon, hemvändaren, som ger henne frihet att både ge utlopp för sitt förakt och berätta om den motvilja hon möter. Hon är ju ”den framgångsrika” från drömstaden i norr. Som migrant har hon i öbornas ögon bytt sida.

Genom turistens röst fångar hon också sitt eget självförakt, sitt sönderslitna inre: ”Motbjudande är vad du är när du blir turist, ett motbjudande, tomt ting, ett dumt ting, en sopa som stannar till här och där för att titta på det ena och ta en smakbit av det andra.” Till sist skriker hon i kursiverad stil så att turistmasken rämnar: ”De tycker inte om mig!

”En liten plats” uppfyller de flesta av de koloniala stereotyper och berättartekniker som Edward Said och andra postkoloniala teoretiker identifierat. Genom taxifönstret iakttar Kincaid den lilla huvudstadens förfall. Inga invånare får komma till tals. De tar i stället plats som gestalter i anekdoter om allmän inskränkthet. Den i koloniala reseskildringar ofta återkommande karaktärsskapande summeringen i en samlad bild eller vy återkommer hos Kincaid i form av tre stora villor som bebos av i tur och ordning en invandrad rik arab, en kvinna som säljer sig till eliten i utbyte mot privilegier och en narkotikahandlare — det är Antigua fångad i en snapshot.

Gåtan kvarstår. Hur kan en författare som skyddad av fiktionens distans skildrat människors liv på den postkoloniala ön med så innerlig rikedom freaka ut så vilt när hon återvänder till samma ö, till platsen för sin uppväxt, till kajen där hon en gång valde migrantens öde?

I ”Min mors självbiografi” lät hon några år senare den gamla kvinnan Xuela besvara frågan vem hon var: ”Jag vägrade tillhöra en ras, vägrade underordna mig en nation. Det enda jag ville, och fortfarande vill, är att iaktta dem som gör det.” Det låter som en avsvalnad kommentar till det omskakande besöket på Antigua, till dem ”som gör det”.

 

Jamaica Kincaid: En liten plats.

Översättning: Madeleine Reinholdsson.

Tranan.

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s