Macrons läge är svårt. Ohållbart hög statsskuld, ohållbart hög arbetslöshet och ohållbart låg tillväxt i ekonomin. Han ärver femton år av handlingsförlamad politik. Frankrike är större än Sverige, men situationen påminner lite om den svenska på 1990-talet. Macron tänker längs två spår. Hårda budgetnedskärningar i Frankrike, men en expansiv budgetpolitik i eurozonen (dvs slut på EU:s åtstramningsmaskineri).
Jag har inga illusioner. Det kommer bli hårt i fransk politik. Jag kommer ogilla många åtgärder. Det är hans Europapolitik som är uppmuntrande. Den är inte ny. Hollande sade ungefär samma sak, men utan kraft. Macron vet att den dåliga franska ekonomin urholkar hans inflytande över europeisk politik — så funkar det, och har alltid funkat, stark ekonoimi ger stark politisk röst.
Det är fantastiskt roligt att läsa Macrons ståndpunkter i EU-frågan. I mars arrangerade den tyska tidskriften Blätter ett samtal mellan tre socialdemokrater: rättsfilosofen Jürgen Habermas, Tysklands utrikesminister Sigmar Gabriel och Emmanuel Macron. Den finns på engelska på Eurozine. Macron pekar ut oförmågan att förena en ansvarsetik med social rättvisa som Europapolitikens kärnproblem — den europeiska ojämlikheten. Han vill därför ha en gemensam finanspolitik, en ordentlig budget för eurozonen, som ska kontrolleras av Europaparlamentet och satsningar på gemensamma investeringar. Han får stöd från Gabriel som kritiserar åtstramningspolitiken och den defensiva tyska attityden. Det är ingen diskussion i det blå. Macron och Gabriel är maktpolitiker. Meldemsländerna måste följa valutaunionens regler, ekonomier och abetsmarknader behöver reformeras (i andra smmanhang brukar Macron nämna Norden som förebild).
Här är ett avsnitt där Macron pratar:
This is why we will only make progress – beyond the flexibility that Sigmar Gabriel has called for, which some countries may be afforded – through the joint capacity to invest, i.e. by means of a budget for the eurozone. This is the only means to reconcile social justice with the problem of the moral hazard, because then there would be a European institution capable of restoring dynamism and trust in Europe. If the rules no longer permit progress, we need shared institutions to reach the next stage. We therefore need this institution at eurozone level, to create growth and foster solidarity.
Enderlein: Have you also discussed this with Chancellor Merkel?
Macron: I have discussed it with the Chancellor. I have told her that the first stage is obviously the reform in France, but that this reform cannot work if there is not a new European departure in all the matters that we’ve mentioned here. And therein lies the answer that Germany must deliver – more or less simultaneously.
Lika intressant är det tal Macron höll i Berlin i januari om Europapolitiken. Inledningsvis ansluter han till Joschka Fischers gamla betydelsefulla tal från 2000 om ett fullbordat federalt EU. Men mest intressant är återigen avsnittet om europolitiken. Den gemensamma valutan måste få ordentliga finanspolitiska institutioner. Fantasin om en valuta utan politik måste få ett slut. Talet finns att läsa här.
Och lika uppmuntrande är den gemensamma artikel Gabriel och Macron skrev i bl a Guardian i juni 2015 där de skriver om både eurozonens behov av reformer och EU:s demokratiproblem. Den finns här.
Macrons politik för euron överensstämmer f ö nästan helt med den som ekonomen Thomas Pickety fört fram i en rad artiklar, som samlats i boken ”Kan vi rädda Europa?”. Även om jag betonar demokratifrågan mycket mer än Macron gör så ligger förslagen också helt i linje med det jag argumenterar för i min bok ”Är vi framme snart?”
Skeptiska socialdemokrater brukar svara mig att jag drömmer, att mina idéer aldrig kommer hända. Bortsett från att jag tycker det är urdåliga argument mot en politisk ståndpunkt så bevisar Macron och Gabriel att reformerna trots allt inte är så utopiska. De ligger på bordet. Sveriges regering? Ja, den ogillar hela diskussionen. Den kör på med sin konservativa politik att unionens budget ska bantas, i stället för att expandera. Hur kan en socialdemokrat tänka så?
Per Wirtén 