Atlas förläggare Elnaz Baghlanian har länge tjatat att jag måste läsa den skotska författaren Ali Smith, som förlaget nu satsar på. Jag har varit avvaktande. Ali Smith? Låter inte så lockande. Skottland? Regn. Men envisheten vinner. För några veckor sedan skickade hon Smiths nya novellsamling ”Bibliotek”. Jag överraskade mig själv med att börja läsa. Tur det. Men jag blev helt förvirrad. Frågorna bara växte. Vad var det egentligen jag läste?

Jag har ingen aning hur novellerna ska beskrivas eller uppfattas. Självbiografiska dagboksblad? Essäer? Ren raffinerad fiktion? Noteringar i bokmarginalen? De börjar med en enkel händelse i vardagen, men böjer snabbt av i helt andra riktningar, som infall, som livets stora slumpfaktor, som, som, som …. jag vet inte riktigt vad. Men varje novell är rolig på ett oberäkneligt skruvat sätt. Och mellan dem ligger infogat brevcitat från bokläsare som försvarar de hotade brittiska biblioteken. Hon gör kontraktet mellan bok och läsare svajigt och oklart. Hon lämnar oss i osäkerhet. Helt underbart.

Om man säger excentriskt om brittisk litteratur väcks en massa associationer till tweed, flugor och gamla damer med hundra katter — so boring. Glöm allt det. Smith städar ut bråten. Excentrisk text får ny mening.

Jag älskar novellen ”Säg att jag inte är där” som är ett slags flippad utredning om Dusty Springfield, som jag för övrigt också älskar. Den fick mig att sväva. Samtidigt prövade jag en ny cocktail med lika delar gin, aperol och vermouth. Var det den som gjorde mig yr? Nej, jag tror inte det. Euforin var dubbel.