Vid årsskiftet 2014 – 15 var det inte många som trodde att regeringen Löfven skulle överleva fyra år. Att de lyckades var en bedrift. Löfven visade sig vara en skickligare politiker än jag trodde. Han har haft en förmåga att inte bara övervinna kriser, utan att även vända dem till eget spelövertag.

Även om regeringen bara kunde få genom egen politik (efter förhandlingar med V), genom budgeten visade den sig vara oväntat  handlingskraftig.

Vad kommer den att bli ihågkommen för?

Att ha försämrat grundläggande villkor för asylsökande och börjat framställa invandring som ett problem i stället för en tillgång. Dvs en total omläggning av svensk politik i SD:s riktning när det gäller det migrationspolitiska komplexet.

Att ha startat en militaristisk rustningspolitik (med en försvarsminister som uppenbarligen arbetat under nära bevakning från krigsindustrins och krigsmaktens lobbyister).

Att ha skärpt straffsatser, möjliggjort ökad övervakning och gett mycket mer pengar till polisen.

Att ha infört en  feministisk utrikespolitik (jo, det tror jag faktiskt innebär en bestående och betydelsefull förändring).

När det gäller att vända de växande inkomstskillnaderna och slå in på en nystart för fördelningspolitiken har den gjort rätt små insatser— mest i form av mer pengar till kommunerna — fram till sista höstbudgeten 2017 som äntligen var en socialdemokratiskt präglad budget — men alldeles för sent.

Att ha fortsatt tillhöra det konservativa blocket i EU (ingen demokratisering, ingen expansiv budgetpolitik, en föraktfull rädsla för Macrons Europapolitik och helst ingen ny EU-lagstiftning om nånting).

Räcker det här för att rösta på något av de två regeringspartierna? Inte för mig. Alldeles för mycket av detta, verkligt betydelsefulla, har gått i fel riktning.

Jag kommer nästa söndag att rösta på Vänsterpartiet. Jag ser inget annat möjligt alternativ. Mitt val är enkelt. I kommunal- och landstingsvalen kommer jag däremot att (som vanligt) rösta på S.