(Expressen 3/11 2020). Om Donald Trump vinner i natt är det en större sensation än segern 2016. Hans anklagelse på sina valmöten att Biden kontrolleras av en svärm socialister är förbryllande. Demokraterna har knappast blivit vänsterradikala.

                Men hans påstående pekar ändå på en av de mest oväntade förändringarna i amerikansk politik: socialismens återkomst. Vem kunde tro det?

                Att Bernie Sanders blev den första socialistiska politikern i medvind sedan 1920-talet vet alla. Men redan före hans genombrott hade opinionsmätningar redovisat märkliga siffror om hur unga amerikaner börjat föredra socialism före kapitalism. Sanders insats var att samla och artikulera vindkantringen.

                Socialism i USA? Det låter osannolikt. Men inte för den unga generation som slogs ut av finanskraschen 2008, drog slutsatsen att systemet spårat ur och därför började leta nya svar. Förra året visade en undersökning att 70 procent av alla millennials — de mellan 23 och 38 år — sannolikt eller med bestämdhet kan tänka sig rösta på en socialist.

                I den lilla och helt nya boken ”The Socialist Awakening” försöker den erfarna analytikern John B Judis förstå vad som hänt. Han spårar den nya vänstern till de med enkla högskoleutbildningar som inte fått sina förhoppningar infriade. I stället för personlighetsutvecklande karriärer har de hamnat i gigekonomin eller fått rutinjobb i techbranschen där medellönerna sjunkit, samtidigt som utbildningskostnaderna exploderat. Deras framtidsutsikter domineras nu av ohanterliga studieskulder och knappa löner. Kapitalismens löften har förskingrats.

                 Men socialismen skulle aldrig ha fått någon genomslagskraft om den inte befriats från marxismen. Judis visar hur Nancy Fraser, Chantal Mouffe, Axel Honneth, Thomas Piketty och andra lyckats förnya idéarvet.

När de unga väljarna får frågor om vad de egentligen menar med socialism svarar de ”ökad jämlikhet” och ”förstärkt välfärd”. Knappast revolutionerande, men infogade i en övergripande idé om socialism får de vidare anspråk. Det arv som gått förlorat i Europa har återuppstått i USA. Även en diffus politiker som Joe Biden verkar påverkad. Hans klimatpolitiska program, som förmodligen får högsta prioritet om han vinner valet, utarbetades under vänsterstjärnan Alexandria Ocasio–Cortez ledning. Biden har alltid varit lyhörd för tidsandans skiftningar.

                Finanskraschen kastade tillbaka USA till strider som påminner om 1960-talest. Lika oförsonliga. Lika explosiva. De äldre anslöt sig till Tea Party-rörelsen och valde sedan Donald Trump. Men om den unga generationen fått bestämma 2016 hade han bara vunnit två ynkliga delstater.

Nu blev det ingen demokratisk socialist i själva presidentvalet. För hundra år sedan ställde dåtidens socialistparti upp med egna kandidater. De ville inte befatta sig med ”kapitalistpartierna”. Men de nya icke–marxistiska och pragmatiska socialisterna tänker annorlunda. De har förstått att deras idéer bara kan vinna mark, i små steg, om de verkar som en intressegrupp bland alla andra i det Demokratiska partiet.

Det myller av radikala grupper som växt fram under Trumps fyra år arbetar visserligen med sakfrågor och kandidater som avser att pressa Demokraterna i vänsterriktning — men med bibehållen partilojalitet. De fortsätter stödja partiet även om de tillfälligt förlorar sina strider. Judis menar att den nya vänsterns dragningskraft — socialismens återkomst — upphör i samma ögonblick som de blir för radikala och omedgörliga eller faller tillbaka till marxistiska stereotyper.

Genom de attitydförändringar som skett bland amerikaner under coronaepidemin, när det gäller bättre sjukförsäkring och en mer aktiv statsmakt, så har vänstern fått ytterligare medvind. Sanders reformförslag är inte längre begränsade till honom. Även andra politiker, som inte kallar sig demokratiska socialister, till exempel Elizabeth Warren, står i dag bakom minst lika ambitiösa ståndpunkter. Förslagen är på väg in i partiets centrala nervsystem. Det är viktigare än att de har socialistisk etikett. Så även om Sanders förlorade primärvalen ser det nu ut som att han ändå vann debatten.

                De senaste åren har jag varit optimistisk om USA:s politiska framtid. Man kan säga att jag än så länge haft fel. Men jag fortsätter insistera att det trots alla nederlag pågår något hoppingivande — som saknar motsvarighet i Europa.

                När jag besökte Los Angeles för sjutton år sedan kunde man redan ana förändringen. Fackföreningar, sociala rörelser, aktivister och Demokraternas lokalpolitiker hade förenats av situationen för papperslösa och migrantarbetare. Det ledde sedan till fler frågor: klimat, antirasism, arbetsrätt. Forskare och journalister beskrev staden som ett laboratorium för 2000-talets vänster. Men ingen kunde ens gissa att labbet skulle bli impulsgivare till en renässans för den demokratiska socialismen.

                Några veckor efter Trumps valseger 2016 träffade jag en av Demokraternas partiledare i Kalifornien — en typisk amerikansk socialdemokrat. Han beskrev valvakan i Los Angeles som en schizofren upplevelse. I rummet för de nationella valen rådde begravningsläge. Men i det för delstatens lokala val var jublet gränslöst. Där vann partiet allt som fanns att vinna.

                Under det senaste årtiondet har laboratoriverksamheten aktualiserats över hela USA, när olika radikala rörelser krävt förändring: Occupy Wall Street, Black Lives Matter, Dreamers för papperslösas rättigheter, fackliga kampanjer för höjda minimilöner och olika sexpolitiska initiativ. De verkar — i god intersektionell anda — ha rört sig mot en horisontlinje med demokratisk socialism som samlande begrepp. Slutsatsen från Los Angeles var att mobilisering sker bäst i skärningspunkten mellan gamla strukturer och nya rörelser. Demokraterna har inte varit opåverkade. De har förändrats.

Socialismens återkomst kommer inte märkas när röstresultaten tickar in i natt. Det finns ju inga demokratiska socialister att rösta på. Men däremot kan återkomsten innebära att Joe Biden tvingas bli en mer radikal president än Barack Obama var. I den meningen har Donald Trump faktiskt rätt.

                                 Per Wirtén