(Expressen, 31/10 2020) Hur kommer eftervärlden minnas Jan Myrdal? Det finns så många olika sätt. Den intellektuella kommunisten som lät sig duperas av totalitära regimer i Kina och Kambodja eller den vuxna pojken som blev kärleksfullt porträtterad i borgerliga magasin när han låg på golvet och lekte med Mecano?

                Under ett par årtionden vilade det en förtrollning över honom. Han tillmättes en väldig betydelse. De stora böckerna om Kina och Indien väckte respekt. Han verkade kunna allt. Varje fråga i varje intervju ledde till långa historiska utläggningar. Hans krönikor i Folket i Bild / Kulturfront var excentriska, utredande och ofta kontroversiella, som när han argumenterade för dödsstraff, upprustning eller drev kampanjer mot toalettstolarnas utformning som exempel på eurocentrisk inskränkthet. År efter år samlades hans krönikor i bokserien ”Skriftställning” av hans förlag. Det säger en del om hans ställning. Ingen annan samtida intellektuell fick den uppmärksamheten.

                Från mitten av sextiotalet blev han riktningsgivare för den falang inom den nya vänstern som valde ”marxism–leninismen Mao Tse–Tungs tänkande”, som präglade FNL–grupperna och sedan blev fundamentet för det lilla men inflytelserika SKP. Men Myrdal stod ändå vid sidan av. Han var egentligen bara sig själv. Redan tidigt skrev han om behovet att bryta med gamla vänner, att förkasta dem, att välja ensamheten: de tidiga mornarna, den egna ångesten, skrivandet, den sammanbitna politiken.

                Han var samtidigt självupptaget underhållande och politiskt motbjudande. Alla föll för honom — även den konservativa borgerligheten. Han kom ju från den nya bildade borgerligheten, identifierade sig ofta med den gamla stränga och lämnade den egentligen aldrig.

                Myrdals genombrott var ”Rapport från kinesisk by” (1963) som väckte internationell uppmärksamhet. Men den bok som gav honom en mer djupgående betydelse var ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell” (1964), där han skrev tidskänslig autofiktion om det ständigt återkommande mänskliga dilemmat: vi är medvetna om övergreppen, och om våra egna svek, men ändå gör vi inget för att förhindra dem. medvetenhet innebar en moralisk skyldighet.

                De böcker Jan Myrdal med all säkerhet kommer bli ihågkommen för, som fortfarande är underbara att läsa är de om hans uppväxt. Jag tänker i första hand på ”En annan värld” (1984) från åren i USA. De präglades av en smärtsam känsla av övergivenhet. I synnerhet den första av dem ”Barndom” (1982) kritiserades som ett förfärligt angrepp på föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal. Hon som beräknande och han som en mobbare. Men lästa nu framstår kritiken som rätt obegriplig. Det som återstår är barnets blick. Han hade en sällsynt förmåga att skriva både inifrån barnets värld och utifrån som vuxen betraktare.

                Hans avsikt var alltid att klargöra. Men ändå förblev det mesta med Jan Myrdal väldigt dunkelt.