Frigörande noveller

(Expressen, 28/10 2020). Den första novellen är oansenlig. Nästan osynlig. En kvinna med sina tre barn på en strand. Hon gnager på en grillad kyckling. Inget händer. Inget avslöjas. Men min reaktion är omedelbar. Jag blir helt matt. Träffad.

Med några enkla ord påminner Zadie Smith om det moraliska såret vi hela tiden går och river i: den molande skammen över att våra avsikter att försöka leva rätt, även i de stora sammanhangen, aldrig utmynnar i några förändringar. Kvinnan vet ju att hon inte borde äta massproduverad kyckling. Men bekvämligheten vinner alltid.

Den är en tre sidor dämpad blues från den globala kapitalismens vardagsliv. Stämningen dröjer sig kvar i novell efter novell. Samhällets trasigheter. Den egna otillräckligheten. Att även ett enkelt liv ska vara så svårt, suckar en gestalt.

Många kommer säkert uppfatta novellsamlingen som en kärleksförklaring till Manhattan, till de kantstötta och hårt prövade, till det intersektionella trasslet ras, klass, kön, sex. Kanske även till den mäktiga nordamerikanska novelltraditionen. Läs ”Stor vecka”. Där finns långa ekon från Hemingway, Ford och Munroe.

Man kan med fördel läsa ”Grand Union” parallellt med den lilla essäboken ”Aningar” som hon skrev under nedstängningen i våras, och kommer på svenska samtidigt. Jag recenserade den redan i augusti (Expressen 5/8). De överlappar varandra. Den utmynnade i en längtan efter nya sätt att vara författare: mer aktivistiska, rakt ut i strömvirvlarna.

Det bidrar nog till att ”Grand Union” blivit som ofta när stora romanförfattare ger ut novellsamlingar: ett laboratorium för nya osorterade tilltal och stilar, där en hel del faller platt. Det är enormt irriterande. Med lite självkritisk sållning hade den ju blivit en bok ”alla måste läsa”.

                Men i de avslutande texterna händer något, ungefär som i den första, som får mig att darra till. Hon flyttar lite på skärmarna mellan fiktion, essä och autofiktion. Knappast banbrytande — det har Zadie Smith aldrig varit — men litterärt frigörande.

                I ”Kelso dekonstruerad” om ett rasistiskt mord i Notting Hill 1959 skjuter hon försiktigt in citat och fraser från sekelskiftets idépolitiska antirasism, den som format henne — och även mig. De språkliga dissonanserna får tiden att flyta. En förbipasserande marxist förklarar att vi måste ”ta steget in i varandras berättelse”, som en relationell handling. Det är ståndpunkter från 00-talets diskussioner som behöver återupptäckas.

                I en annan novell angriper hon den intoleranta jakten, från intellektuella och aktivister, på dem som sagt ”fel” saker, som vägrat lägga sig till rätta. Hon efterlyser medkänsla med förövarna, i en solidarisk passning till #metoo. Det är litteratur mitt i strömvirvlarna. Taggig. Verkningsfull. I rätt riktning. Dit jag tror hon vill.

Zadie Smith: Grand Union.

Översättning: Niclas Nilsson

Albert Bonniers

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.