(Expressen, 25/10 2020)

Alla vet utgångsläget. Antalet skjutningar och sprängningar är förfärande. Sedan 2013 har drygt 250 personer dödats och 600 skadats. Bredvid andra jämförbara länder i EU sticker Sveriges statistiska dödsstaplar upp som svarta torn. Ingen kan förbli oberörd. Men ändå. Inget av detta är enkelt.

                I sin nya bok ”Den undre världen” ställer kriminalreportern Joakim Palmkvist en oväntad fråga. Tänk om de kaotiska gängkrigen i själva verket avslöjar en skörhet i den undre världen? Enligt polisens uppgifter från 2017 finns ungefär 200 kriminella nätverk i landets utsatta stadsdelar. Man kan enkelt dra slutsatsen att det är alldeles för många på en begränsad marknad. Hans poäng är att om skjutningarna upphör kan det betyda att de lyckats konsolidera sig. Då är situationen mindre dödlig, men mer allvarlig. Läget är motsägelsefullt.

                Under några veckor har jag läst årets böcker om gängkriminalitet. Intrycken är många. Jag har tvingats ifrågasätta egna invanda ståndpunkter.   Och de har fått det uppskruvade politiska tonläget att påminna om en fantasifabrik. Strömlinjeformade synsätt håller inte. Verkligheten rör sig i olika riktningar.  

                Även om brotten börjat öka svagt de senaste tio åren så ligger de på historiskt låga nivåer. Vi befinner oss inte i en apokalyps. Gängvåldet är ett undantag. Det reser sig som ett högt berg på en stor slätt. Om man lyfter bort skjutningarna har det dödliga våldet inte ökat — möjligen minskat. Den fråga som nu behöver besvaras är hur man bekämpar gängen utan att rasera det som länge gått åt rätt håll. Jag hör ingen partiledare som ens försöker.

                Joakim Palmkvist har följt gängens framväxt i trettio år, mest på Sydsvenskan i Malmö. Han beskriver sin bok som en anekdotisk och personlig historieskrivning. Den är allvarlig men avspänd. Är det därför han lyckas med det svåra: att göra skeendet begripligt?

                Han beskriver de förändringar han sett som tre olika kriminella vågor som lagrats på varandra. Först de välorganiserade och franchiseliknande mc-gängen. Sedan en rad nätverksliknande ligor ledda av starka entreprenörer. Och nu den tredje vågen som ett slags vilda avknoppningar från entreprenörsmodellen: ett myller av små instabilt flytande nätverk av unga barndomsvänner, utan centrala kommandobryggor och lojalitetsregler, som är invecklade i oupphörliga vendettor. De förändringar av den kriminella företagskulturen han beskriver är enkla att känna igen. De är som en snabbspolning av hur både politik, offentlighet och näringsliv utvecklats under den efterindustriella epoken: först gammelpartierna, sedan entreprenörer som Silvio Berlusconi och nu utspritt ledarlösa rörelser som Black Lives Matter.

                I sin utmattande detaljrika kartläggning av fyra kriminella gäng fördjupar DN-journalisten Lasse Wierup bilden. Han beskriver den tredje vågens framväxt i Rinkeby som ”ett slags utvidgad tonårsrevolt” där en krets av i huvudsak svensksomaliska pojkar framfusigt testade samhällets gränser, utan att möta riktigt motstånd, tills alltsammans spårade ur och övergick i mord och skottlossningar. ”Det är lönlöst att leta efter kopplingar till klaner, religion, politik eller företag”, skriver han. Inte ens familjeband spelar någon avgörande roll. För myndigheterna — skolan, polisen, det sociala — är det en mardröm. Samtidigt så skört och så oåtkomligt.

                Efter den då biträdande rikspolischefen Mats Löfvings utspel i Sveriges Radio (5/9) om fyrtio kriminella klaner utbröt förvirring bland landets poliser. Påståendet stämde illa med den tredje vågens lösa nätverk. Inga av de poliser som intervjuas i Palmkvists och Wierups böcker pratar om klaner. De finns men saknar huvudroller.

I Wierups skildring av gängkrigen i Rinkeby skymtar klanerna på ett oväntat sätt. Efter de två utlösande morden, sommaren 2015, verkar de här äldre svensksomaliska ledarna ha ingripit för att stoppa våldet genom att ”utvisa” de skyldiga från Storstockholm — men misslyckats. Wierup konstaterar att de unga gatugängen struntar i föräldrarnas möjliga ”parallellsamhälle” och i stället uppfattar staten, domstolarna och polisen som sina faktiska motparter. De har ju gått i svenska skolor, läst samhällskunskap och är i det avseendet ”integrerade”. Gängen är inte förmoderna. De är hypermoderna. Att de allra flesta tonåringar med skjutvapen faktiskt är svenskar verkar vara glömt.

                Den bok som används för att understödja bilden av styrande klaner är journalisten Johanna Bäckström Lernebys ”Familjen”, där hon med sällsynt berättarförmåga beskriver den i boken anonymiserade släkten Ali Khans kriminella grepp över Hammarkullen i Göteborg: utpressning, hot, misshandel och narkotikahandel. Hennes möten med släktens äldre överhuvud — Gudfadern — är fantastiska; hur hon charmas, känner sig bekräftad av hans uppmärksamma vänlighet och därför glömmer ställa sina kritiska frågor.

Hon vecklar ut en klassisk maffiasläkt som styr med den sedvanliga kombon av prestige, välgörenhet och hänsynslöst våld. ”Jag löser problem i samhället”, säger gamlingen och ler milt.

Men Bäckström Lernebys skildring av klanen förklarar inte vågen av besinningslösa skjutningar. Sådana förekommer knappast i boken. Den understryker i stället den undre världens skilda karaktärer på olika platser. Ali Khans våldskapital är kontrollerat. Kontrasten till de blodiga och röriga gänguppgörelser som samtidigt pågått i Biskopsgården, och Lasse Wierup försöker reda ut, är uppenbar. Här räcker inte bara en motstrategi, utan många olika.

En sällan uppmärksammad aspekt av Bäckström Lernebys omtalade bok är den kraft myndigheterna utvecklade när de för drygt tre år sedan bestämde sig för att slå till på alla fronter mot maffiafamiljen. Med stigande förvåning läser jag om tvångsomhändertaganden av småbarn, vräkningar, hårda domar, dagliga punktmarkeringar och hur två kriminella familjer i släkten utvandrar för att slippa de påstridiga myndigheterna. Det är en helt annan bild än den etablerade om samhällets passivitet.

Alla letar efter förklaringar till gängvåldet. De tre kriminalreportrarna lutar sig mot den välgrundade socioekonomiska: när unga män uppfattar att de vanliga vägarna till bra jobb, social status och gemenskap är kapade öppnar sig kriminaliteten som ett lockande alternativ. Det är klassiskt.

Med hjälp av en skånsk kriminologs beräkningar gör Lasse Wierup en intressant upptäckt. De hårdast drabbade kvarteren utmärks inte bara av ekonomisk fattigdom utan även av ovanlig barnrikedom. När tillräckligt många tonåringar med sargad framtidstro möts på liten yta uppstår rätt förutsättningar för kriminella gäng. Klass och demografi fäller utslaget.

Men det är andra förklaringar som nu vinner mark i svensk debatt. De som grundas i den hårda konservatismens syn på människan, staten och samhället. De förs fram med läsvärd tydlighet i ”Gangstervåld” av polisen Fredrik Kärrholm, som även läst kriminologi i Storbritannien. I motsats till de journalistiska böckerna präglas den av abstraktion och teori.

Kärrholm förkastar de vedertagna socioekonomiska förklaringarna. De är ideologiskt motiverade redskap för jämlikhetsideal, hävdar han. Och efterlyser i stället ett totalt kriminalpolitiskt systemskifte utifrån triangeln kultur (invandringens negativa konsekvenser), individuell moral (behöver rustas upp) och hårda straff (med vedergällning som vägledande princip). Hans bok är i själva verket mer ideologisk än de andra — och just därför en viktig tidssignal.

Han tvivlar på att långa fängelsestraff har avskräckande effekter på just gängkriminella. Nej, poängen är att de ska försvinna från samhället tills de blivit tillräckligt gamla för att inte längre orka med ett kriminellt liv. I Danmark döms sedan några år gängrelaterade brott extra hårt. Efter alla dessa ettusentrehundra sidor om skjutningar och gängkrig är jag beredd att ansluta mig till den danska modellen, om det kan ske rättssäkert. På samma villkor bör man säga ja till anonyma vittnen. Och det är dags för ett ordentligt nationellt stödprogram för avhoppare. Inget av detta behöver innebära att man accepterar Kärrholms triangelformade kulturrevolution.

Tidigare i år kom slutrapporten från ett stort forskningsprojekt ”Den ojämlika brottsligheten 1973 – 2017” med kriminologen Felipe Estrada som mest namnkunnig av de fyra författarna. Den slår fast att klass fortfarande är den avgörande faktorn. Mer överraskande är slutsatsen att den omtalade överrepresentationen av invandrade minskat. Deras brottslighet stod på topp under 1900-talets sista år. Sedan dess har kurvorna sjunkit distinkt. Om man väger in socioekonomiska förhållanden är överrepresentationen nu helt borta bland unga med återkommande domar. Däremot upptäckte de att brottsligheten bland svenskfödda med invandrade föräldrar ökat de senaste åren. Där är överrepresentationen nu påtaglig. Det är den tredje vågen.

Samtidigt motsägs förenklade socioekonomiska samband av att brottsligheten sjunkit samtidigt som klasskillnaderna och den etniska segregeringen ökat. Hur ska man förklara det? Inget är riktigt entydigt.

De fyra forskarnas slår fast att deras resultat är oförenliga med ”kulturella förklaringar”. Kärrholms hårda triangel skjuts åt sidan. Joakim Palmkvist citerar en polischef: ”Den som i debatten försöker blanda kriminalitet och etnicitet har inte förstått någonting. Kriminalitetens syre är hopplöshet [ … ] Det säger all forskning. Jag har ju sett det själv.” Det är kunskaper som håller på att försvinna från den kriminalpolitiska debatten.

De personer som dröjer sig kvar i mitt minne från de här böckerna som de modiga, rakryggade och rättsmedvetna hörs sällan eller aldrig i offentligheten. Deras röster tillhör de nedtystade. De som regelmässigt betraktas som problem.

Där finns den ensamkommande flyktingpojken Mahmoud som trots vapenhot och misshandel stod fast vid sin polisanmälan av Ali Khan, imamen Hussein Farah Warsames uthålliga arbete i Rinkeby, föreningsaktivisten Aliyare Gaani i Biskopsgården och många andra — hundratals, tusentals — som trots det svåra läget i deras kvarter kämpar för att försvara det demokratiska rättssamhällets värderingar. De behöver känna solidaritet. Bli hörda.

Sedan en tid rör sig debatten i ytlig riktning mot hårdare straff och mer övervakning, ofta inramad av ett slags retorisk vithetspolitik där förorter, invandrade och kriminalitet svetsats samman. Kriminalreportern Joakim Palmkvist är inte motståndare till hårdare straff, men hans bok utmynnar i en skarp varning: ”Repression är både meningslös och samhällsskadlig om den inte kombineras med andra insatser för att få de unga att se en annan framtid.”                   

Jag tror att situationens allvar gör varningen verkningsfull. Den är förankrad i verkligheten. Den är sann. Det gäller att inte gripas av pessimistisk förtvivlan. Han trotsar därför samtidsandan och föreslår en ny värnskatt för en massiv satsning för att pressa tillbaka fattigdomen, hopplösheten och våldet. Det kommer bli dyrt, skriver han. Men inte lika dyrt som fler fängelseplatser och fortsatt dödande.

När Johanna Bäckström Lerneby avslutningsvis tar en kaffe med polischefen i nordöstra Göteborg, Ulf Merlander, som varit avgörande i kampen mot maffiasläkten Ali Khan, berättar han att fler poliser inte står överst på den önskelista han ibland presentera för stadens politiker. Nej, viktigast av allt är att de ”fixar skolan och anställer fler socialarbetare”.

Johanna Bäckström Lerneby: Familjen. (Mondial). 299 sidor.

Fredrik Kärrkolm: Gangstervåld. (Fri tanke). 255 sidor.

Joakim Palmkvist: Den undre världen. (Kaunitz–Olsson). 196 sidor.

Lasse Wierup: Gangsterparadiset. (Forum). 343 sidor.

Bäckman/Estrada/Nilsson/Sivertsson: Den ojämlika brottsligheten. (Stockholms universitet, nedladdningsbar pdf). 146 sidor.