(Sydsvenskan 12/10, 2020)

Anne Applebaum har fel. För att kunna lösa liberalismens kris räcker det inte att registrera fiendens rörelser, som hon gör i ”Demokratins skymning”. Man behöver också rikta en kritiskt utvärderande blick mot sina egna positioner, mot den liberala världsordningen. Men det gör hon Inte i någon enda liten mening. I ställer biter hon sig fast i uppfattningen att Margret Thatcher aldrig hade fel.

Men berättelsen börjar bra. På nyårsafton 1999 glittrade hon ikapp med sin man Radek Sikorski. De stod inför sina stora genombrott. Hon som populärhistoriker med boken ”Gulag”. Han som polsk utrikesminister i samma hökaktiga stil som vännen Carl Bildt.

I deras ännu inte färdigrenoverade herrgård skålade Polens unga nyliberala intelligentia med utländska vänner. Festen var bohemisk, fyrverkerierna billiga och maten enkel. Men de inbjudna såg sig ändå som historiens segrare. 2000-talet skulle tillhöra den liberala högern.

När Applebaum tjugo år senare ögnade igenom gästlistan från nyårsfesten blev det uppenbart hur hennes politiska värld gått sönder. Hälften av gästerna hälsade inte längre på de andra. De hade sugits upp av den nya auktoritära nationalismen, in i konspirationsteorierna och ut i raseriet. Hon började söka upp en del av dem. Men de ville ogärna träffa henne. Det var ungefär likadant i alla hennes tre hemländer: USA, Storbritannien och Polen. Gamla vänner och kollegor hade blivit fiender.

Hur kunde det bli så här? Hade de andras demokratiska patos bara varit ett fulspel, undrade hon, För något år sedan utmynnade frågorna i en uppmärksammad essä i The Atlantic. ”Demokratins skymning” är en utvidgning.

Berättelsen om festen och efterspelet har episka drag. Hon rekonstruerar de tidigare vännernas vägar. Det blir en påminnelse om att de delvis demokratifientliga upproren — Trump, Brexit, Orbán, Kaczynski — inte kommit som en stormvind från de stora slätterna, utan mobiliserats från maktens sidorum, av konservativa outsiders. Man kan ana hur de trängdes ut av de nyliberala etablissemangen, sökte nya sammanhang och slog tillbaka med giftig revanschism. Hon beskriver mänskliga haverier. Högerns intellektuella sammanbrott.

Det är underhållande. Men inte särskilt klargörande. Applebaum är helt enkelt en rätt tafflig analytiker.

Hon ställer aldrig frågan om det antiliberala bakslaget kanske utgår från ett befogat missnöje. Hon rör sig hemvant i idépolitikens ostkupa, men aldrig utanför. De som inte längre vill ha hårdare konkurrens, som misstror globaliseringen och det öppna samhället framstår i hennes ögon som manipulerade, inget annat. Men ska liberalismen överleva behöver den en grundläggande nyorientering, inte bara fortsatt okritiskt försvar.

Hennes avsnitt om USA är i det avseendet helt omdömeslöst, som ett nostalgiskt högtidstal över den förlorade Bushepoken. Kriget i Irak? Tortyren? Rasismen? De sociala missförhållandena? Nej. Alla invändningar sorteras bort som antiamerikanska. Har hon inte förstått någonting?

Boken avslutas med en ny fest. Den här gången i solsken, med bättre mat och Carl Bildt på gästlistan. De inbjudna vännerna avspeglar en ny situation, helt utan segerstämning. Och det är kanske just detta, det lilla och nära livets allvar, som är bokens lärdom. Vilka vänner man väljer har betydelse, för med dem följer politiska lojaliteter. I ett svenskt sammanhang är slutsatsen enkel: bjud aldrig Jimmie Åkesson på middag.

Anne Applebaum: Demokratins skymning. (Albert Bonniers)

Översättning: Margareta Eklöf.