(Onsdagsdemonstrationen utanför Rysslands ambassad i Stockholm, 10/4 2024).  Vänner. Ni som samlats här – och alla som finns någon annanstans.

Det är nu fjärde gången jag står här i parken och talar. Årstiderna har skiftat. Så har även stämningsläget.

Just nu dominerar de dystra nyheterna. Attackerna mot civila i Ukraina, mot energiförsörjningen och annan viktig infrastruktur ökar. En del länder i Europa och Nordamerika vacklar i sitt stöd till Ukrainas försvarskamp mot tyranniet.

Attackerna mot det demokratiska självbestämmandet tycks ha medvind. Inte bara i Ukraina, utan även på andra platser. Rysslands angreppskrig fungerar som bränsle för frihetens fiender.

Ska man vara optimist eller pessimist?

Under andra världskriget, och även under de efterföljande kommunistiska statskupperna 1947 0ch 1948 i östar Europa brottades den franska intellektuella författaren Albert Camus med samma fråga: skulle man vara optimist eller pessimist? Han utgick från en känsla av förtvivlan över människan och världen.

I hans anteckningsböcker, där han gjorde olika dagsnoteringar och skrev ner olika idéer till romaner, artiklar och teaterpjäser, Kan man följa hur han försökte komma till klarhet.

Till sist bestämde han sig för att förkasta både pessimismens förtvivlan och optimismens självbedrägeri. I stället valde han hoppet.

Det var en viktig slutsats. Vi bör följa hans råd. För utan hoppet kan friheten och demokratin varken överleva när de hotas eller segra när de är nertryckta. Hoppet är inte bara en känsla som vi kan trösta oss med. Nej, det är en viktig princip som manar till ställningstaganden, mod och uppbrott. Hoppets princip är en framåtriktad samhällsrörelse med den franska revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och solidaritet som riktningsgivare.

Jag har ofta tänkt på de enskilda och grupper av människor som under ohyggligt farliga förhållanden ändå insisterat på friheten och demokratin. De som hävdade sitt oliktänkande i nazityskland, Sovjetunionen, 1970-talets militärdiktaturer i Latinamerika. I dag riskerar människor sina liv för friheten i Ukraina, Gaza, Afghanistan, Iran, Kina och andra platser. Jag har alltid undrat varifrån de får modet att trots mörkret fortsätta hoppas.

Var finns källan till detta mänskliga hopp?

De troende kan alltid hänvisa till Guds löften. Martin Luther King var en sådan hoppets gestalt.

Men vi andra? VI som varken tror på någon Gud eller historisk mening. Vi som i likhet med Albert Camus uppfattar människan som ensam i ett kallt universum.

Vi kan hitta hoppets grund i människans historia. I att människor alltid kämpat för friheten och det demokratiska självbestämmandet. Återkommande i olika delar av världen har man också lyckats. Man har skapat små ljusa gläntor i skogen. De ligger utspridda genom mänsklighetens historia som galaxerna i Vintergatan.

Ukraina har levt i en sådan glänta sedan Sovjetunionen föll samman. Nu vill Putin släcka ner den.

Men hoppet dör inte. Vi ansluter oss till det. Vi ger oss inte. Vi tappar inte modet. Därför fortsätter vi ropa att Ryssland kommer förlora kriget. Att Putin kommer ställas inför rätta för krigsbrott och mord. Och vi kommer fortstta vägledas av hoppets princip till dess att hela Ukraina är fritt.          

Leve det demokratiska självbestämmandet och friheten i Ukraina.