(Expressen, 1/4 2024). Berättelserna om den svenska rasforskningen brukar ta slut 1935. Då gick Rasbiologiska institutets grundare Herman Lundborg nämligen i pension. Efter en politisk strid efterträddes han av Gunnar Dahlberg, som var en helt annan person: modern, föreläste hos socialistiska Clarté och medlem i antinazistiska Kulturfront. Skallmätningarna och fotograferandet av olika ”rastyper” skulle städas ut. Det var dags att sätta punkt för en falsk vetenskap. Men blev det så?

                Nu har historikern Martin Ericsson skrivit boken om vad som hände sedan, ”Vetenskapen som försvann?”. Han visar hur arvet levde kvar långt in på 1970-talet. Ingen blir väl egentligen förvånad. Men varför är detta så okänt för de allra flesta? Det kastar ju ett förklarande ljus över samtiden, över det som händer nu.

                Samtidigt som jag läste Ericsson bok hittade jag, av en slump, ett uppdrag regeringen gav Jämställdhetsmyndigheten i höstas om att kartlägga förekomsten av bland annat barn- och tvångsäktenskap. Det är inte så konstigt. Men. I kartläggningen ingår att identifiera de inblandade utifrån ”bl.a. nationell härkomst och religiös tillhörighet” och det ska göras ”så specifikt som möjligt”. Låter inte det som etnisk profilering, som ett försök att knyta missförhållanden till härkomst, till så kallad etnisk eller kulturell tillhörighet? Frågan är om uppdraget till och med bryter mot grundlagen. Alla ska behandlas lika. Staten ska inte syssla med etnisk profilering eller liknande kategoriseringar.

                Var det inte samma typ av vetandeinhämtning jag läste om i Ericssons bok? De man bekymrade sig över på 1950-talet var visserligen inte invandrade, utan romer, judar och diverse kortskalliga bybor i Dalarnas utkanter. Och man talade inte om nationell härkomst utan om rastillhörighet. Men det var samma slags begär att kartlägga, avskilja, granska.

                Ericssons undersökning är närsynt. Han granskar akademiska tjänstetillsättning och oeniga betygsnämnder. Man blir lite uttröttad, men ändå tacksam. För det är i detaljerna han identifierar de större sammanhangen: hur rastanken omformulerats i takt med samhällsutvecklingen.

                När Gunnar Dahlberg tog över Rasbiologiska institutet lades arbetet i huvudsak om till forskning om ärftliga sjukdomar. Men rasforskningen levde ändå kvar. Själv inledde han några år efter kriget en undersökning av svenska judars raskaraktär och intelligensnivåer. En annan forskare vid institutet, Lars Beckman, samlade i slutet av 1950-talet in tiotusentals blodprover för att den vägen identifiera raser och rasblandning. Några år senare gjorde han landets förmodligen sista rasbiologiska kroppsmätningar, den gången på romer i ett välfärdsprojekt. Han avslutade sin karriär som rektor vid Umeå universitet.

                Men det intressanta med Gunnar Dahlberg är hur han lyckades säkra rasbiologins överlevnad efter Förintelsen, genom att försöka befria rasbegreppet från rasismen. Det låg helt i linje med Unescos berömda deklaration från 1950 om att ras hade betydelse som vetenskapligt begrepp, men att det förvandlats till en oanvändbar myt i politiken.

                En diskret kommitté vid Uppsala universitet brottades 1966 med nästa nödvändiga förvandlingstrick genom att stryka rasbegreppet även i vetenskapliga sammanhang. För att överleva behövde rasfilosofin ramas in av nya begrepp i alla sammanhang. Unesco propagerade för det diffusa ordet etnicitet. Från 1980-talet slog kulturbegreppet igenom. Europa hade fått en rasism utan raser.

                Rasbiologin hade då blivit bisarr. Den sista betydelsefulla forskaren som höll fast vid den var marinzoologen Bengt Hubendick, som var känd för sin kamp mot miljögifter. Men han var också antirasist i 1970-talets progressiva anda. För att lösa dilemmat förordade han en globalt storskalig ”rasblandning” för att på så vis avskaffa både raserna och rashatet.

                Ericsson visar att rasforskningen aldrig var stark i Sverige. Forskarna var osams, de fick sällan anslag och hade sällan stöd från andra. Men deras människosyn återfanns i vardagen. Som tonåring skrattade jag och mina skolkamrater åt rått rasistiska skämt om afrikaner och judar. Invandrade portförbjöds på danskrogar för att ”kulturell blandning” ansågs olämplig och skadlig.

                Rasfilosofin överlevde genom en serie begreppsliga mutationer. Det som skulle rensas ut blev kvar i uppdaterade former. Den som vill förstå kan först läsa ”Vetenskapen som försvann?” och sedan Sverigedemokraternas kulturpolitiska principprogram som är ett skolexempel på hur kultur ersatt ras (Expressen, 28(10 2021). Nu återfinns detta omvandlade arv i en ny statlig kartläggning. De döda männen i Martin Ericssons bok skulle känt sig som hemma.

Martin Ericsson:

Vetenskapen som försvann? Svensk rasforskning efter 1935.

(Arkiv förlag).