(Sydsvenskan, 18/3 2024). Engelsmannen Kenan Maliks nya bok ”Inte så svartvitt” har profilerats som en uppgörelse med identitetspolitiken. Det var därför upplagt för en storm av bifall från högerpolitiska kolumnister. Men de verkar ha kommit av sig. De tröttnade nog snabbt. Boken är nämligen en lång redogörelse för rasismens europeiska historia och antirasismens amerikanska; med spets mot all slags högerpolitik.

I slutet av 00-talet blev Malik känd för sina angrepp på ett näraliggande fenomen: mångkulturalismen. Kritiken bidrog till att begreppet försvan från det politiska språket. Det var en allvarlig förlust. Då anslöt han till liberala synsätt. Men den nya boken präglas i stället av ett oväntat svärmeri för försvunna kommunistpartier och deras klassbaserade strider. Från den utgångspunkten attackerar han populär vänsterradikal antirasism, till exempel Black Lives Matter, som förklädd högerpolitik. Det utvecklas till en fläckvis läsvärd urspårning.

Hans redogörelse för rasfilosofins historia, med början i upplysningen och de vetenskapliga revolutionerna, är betydelsefull. Hans poäng är nämligen att rasismen inte har sitt ursprung i vita människors fördomar, utan som nödvändig legitimering av de koloniala erövringarna och plantagesystemets slaveri i USA och Västindien. Rasismen var en integrerad del av ett ekonomiskt-politiskt system, en samhällsstruktur.

Problemet är bara att det är så förbannat tråkigt skrivet. Den analytiska tråden fransar ut i hundratals citat som pekar i olika, och alldeles för många, riktningar: oredigerat och oprecist. Jag trodde Malik kunde bättre.

Boken får större kraft när han försöker visa hur rasismens genombrott hängde samman med jämlikhetstankens. Hur skulle man kunna förena upplysningsidéerna om alla människors lika värde med slaveriet? Med hjälp av rasismens vetenskapliga anspråk kunde man klyva löftet om universell frihet. Det kunde på så vis begränsas till de med vit hudfärg, medan de som rasifierades behövde domineras och civiliseras. Världen ordnades längs ”the colour line”.

Men det radikala arvet levde trots allt vidare i små vänsterkretsar. De höll fast vid att rättighetspolitiken skulle överskrida nationer, religioner, hudfärger och kulturer. Där återfanns olika antikoloniala och antirasistiska rörelser. Malik skriver med upplyst patos om hur deras intellektuella – C.L.R. James, W.E.B. du Bois, Frantz Fanon – brottades med den stympade universalismens kopplingar till kolonialt och rasistiskt våld..

I bokens andra halva, om antirasismens historia, visar Malik hur den här tudelning av det universella transformerades om till en  spänning mitt inne i den antirasistiska kampen: mellan å ena sidan kraven att med identitetspolitisk hjälp bli sedda och erkända, inkluderade i politiken på egna villkor, och å andra sidan kraven på fördelningspolitisk jämlikhet.

När Malik spårar den här exceptionellt svårfångade, motsägelsefulla och tilltrasslade tudelningen genom den svarta amerikanska antirasismen från inbördeskrigets slut gör han misstaget att framställa den som en orubblig konflikt. Han gör historien precis så svartvit som han inte vill.

Malik framhåller hur den kommunistiska och marxistiskt klassbaserade kampen under några decennier i början av 1900-talet lyckades forma en rasöverskridande solidaritet i USA. Han har rätt. Kommunisterna hade då en unik betydelse i den amerikanska Södern. När han sedan påstår att antirasismen därefter i huvudsak rört sig i en identitetspolitisk riktning, där den egna ”rasen” romantiserats och befästs genom Black Power och Black Consciousness, har han visserligen poänger – men argumenten blir ändå ohållbart tunna. Martin Gelins bok ”Den vita stormen” från förra året är en klart mer insiktsfull och nyanserad skildring av samma historia.

 Maliks slutsats att Black Lives Matter inneburit en fullbordad inlåsning i en svart identitet med konservativa rötter är helt enkelt verklighetsfrämmande. De stora demonstrationer de bidrog till att organisera mot polisvåldet under pandemin var de största i USA:s historia. I dem förenades vita, bruna och svarta i rop på både antirasism och social rättvisa.

Det är också uppseendeväckande att Malik nästan helt förbigår medborgarrättsrörelsen, förutom några innehållslösa noteringar om Martin Luther King. Men det är nog inte så konstigt. Medborgarrättsrörelsen var ju samtidigt identitetspolitisk, genom att få hunsade och skräckslagna svarta i Södern att räta på ryggarna, och universalistisk: alla amerikaner skulle ju engageras i en ömsesidig frigörelseprocess. King bevisade att Maliks kategoriska förenklingar leder fel. Förhållandena mellan kraven på erkännande och social jämlikhet, mellan den egna gruppen och hela mänskligheten, är betydligt mer komplexa och svårfångade än vad Malik verkar förstå. Medborgarrättsrörelsen bevisade att de kan förenas.

Kenan Malik: Inte så svartvitt.

Översättning: Johan Wollin.

Daidalos.