(Expressen, 25/4 2024). Europavalet närmar sig. Utgångspunkten är enkel men omskakande. Inte en enda svensk partiledare är övertygad demokrat i Europapolitiken.

                Alla kommer visserligen tala om hur nödvändigt det är att försvara demokratin i Ungern, Ukraina och andra länder. En del kommer varna för att den radikala högerns försöker rasera EU som sådant. Men så fort man ställer frågor om hur unionen kan demokratiseras kommer försvaret förvandlas till misstänksamhet och fientlighet. Ingen partiledare vill ha en fungerande demokrati på unionsnivå.

                EU är naturligtvis inte odemokratiskt. Europaparlamentet är folkvalt, präglat av ideologiska strider och har inflytande. Men demokratin är ofärdig, fryst mitt i språnget. Det demokratiska löfte våra EU-medborgaskap rymmer är fortfarande inte infriat. Vi är helt enkelt inte fullvärdiga medborgare.

I samband med först eurokrisen och sedan pandemipolitiken har EU tagit avgörande steg mot en gemensam finanspolitik med beskattningsrätt, gemensam skuldsättning och mål för jämlikhetspolitik genom direktiven om minimilöner och balans mellan fritid och arbete (”life/work”, på EU-engelska). Unionen har blivit starkare och mer handlingskraftig. Det är fantastiska framsteg. Men de måste kompletteras med en fullbordad Europapolitisk demokrati.

                Vårens valrörelse borde alltså handla om hur en sådan demokrati kan utvecklas. Hur den bör se ut. Vad som behövs. Men med ett politiskt etablissemang, från höger till vänster, som är passionerade demokratimotståndare på EU-nivå kommer det inte hända. I stället blir det antagligen en valkamp om vem som är bäst på att avlägsna landet från unionen: bort från den fria rörligheten, de nya välfärdspolitiska ambitionerna, de klimatpolitiska målen och den ofrånkomliga finanspolitiken – bort från Europatankens banbrytande urtanke att ha en  om överstatlig och bindande lagstiftning.

                Jag förstår inte varför vi tolererar situationen. Varför är det så svårt att ta tankesprånget från det egna medlemslandets demokrati till en stor europeisk? Jag har aldrig hört ett enda hållbart argument.

                Men det räcker inte med att etablissemanget är fientligt till demokratiska reformer. Både den här regeringen och den förra bryter dessutom, med kallhamrat uppsåt, mot en av EU:s mest grundläggande lagregler: den om fri rörlighet.

                När jag för några veckor sedan flög till Paris behövde jag inte visa några id-handlingar. Det var inte annorlunda än att ta tåget till Malmö. Men vid hemresan var jag tvungen att visa mitt pass redan vid SAS incheckningsdisk för att bli insläppt på planet. Sverige har både gränskontroller och så kallat transportörsansvar för resor inom unionen. För några år sedan drev en enskild österrikare frågan om sitt lands gränskontroller mot Slovenien, som i likhet med de svenska infördes 2015, till EU-domstolen. I april 2022 kom domstolens utslag att gränskontrollerna är olagliga. Bara någon veckor efter domen förlängde den dåvarande socialdemokratiska regeringen de svenska gränskontrollerna, utan några som helst nya motiveringar, som om EU-domstolen var helt betydelselös. Det var inte bara ett uppsåtligt lagbrott, utan även en handling av demonstrativt förakt för lagar och rättsordning.

                Vad händer om jag vägrar visa pass nästa gång jag ska hem från Paris och kräver att staten är lika laglydig som jag försöker vara?

                I höstas kom Annika Ström Melins eleganta esså om den gåtfulla Jean Monnet, som var den moderna Europatankens viktigaste tänkare och konstruktör, ”Monnets blinda fläck”. Monnets berömda metod innebär att man skapar institutioner som förstärks i takt med nya utmaningar, med sikte på att omvandla den politiska verkligheten; att bli systemförändrande. Han trodde demokratin skulle komma av sig själv, som ett led i denna process. Nu är det dags avslutar Ström Melin sin bok. En demokratisering av EU-makten har blivit en överlevnadsfråga ”annars kan den till slut komma att vältas över ända.” Monnets misstag, hans blinda fläck, var att han inte förstod att demokratin är obekväm för makthavarna, att den alltid möter motstånd, att den sällan faller på plats automatiskt. Hans metod missade att demokratin är revolutionär.

                Boken om Monnet kan inför EU-valet kompletteras med den österrikiska statsvetaren Ulrike Guérots uppfordrande radikala pamflett ”Det nya inbördeskriget” från 2017. Guérot anknyter till de stora demokratirevolutionerna 1848 och 1989 när hon uppmanar till kulturkrig och politisk aktivism mot den nya nationalismen och demokratifientligheten. Hennes paroll är svidande enkel. ”En marknad – en valuta – en demokrati”.

                Jag känner till de hånfulla kommentarerna. Har hört dem så många gånger. De säger att man inte vinner några EU-val på demokratikrav. Men sanningen är ju att partierna inte vill ha någon demokrati. Det är deras motstånd som är problemet, inte medborgarnas.

I oktober 2022 antogs EU:s lag om minimilöner. Från svenskt håll var motståndet apokalyptiskt – från vänster till höger. Alla påstod att lagen skulle utplåna den svenska modellen. Det har den inte gjort. I själva verket har EU aldrig tagit så tydlig ställning för kollektivavtalsmodellen. Men så länge den inte fungerar, i avskanad av facklig organisering, ska länder ha ordentliga lagstadgade minimilöner för ökad jämlikhet. I Sverige försvarade LO med fast hand – och i konflikt med hela Europafacket – de europeiska låginkomsttagarnas rätt att förbli fattiga. Det var en heroisk strid. LO hotade med att Sverige borde lämna unionen för att hindra en jämlikhetsreform.

Motståndarna lyckades försvaga bestämmelserna om minimilöner från regler till målsättningar. Men ändå. De har fått den tyngd som lagparagrafer innebär. Bland de tjugotal medlemesländer som redan har minimilöner är det bara Slovenien – ett av unionens mest inkomstjämlika länder – som helt uppfyller den nya EU-lagen. I de andra länderna kan den innebära dramatiska lönehöjningar för de med lägst löner. Den kan helt enkelt ge bättre liv för niljoner europeiska arbetare. Den som vill veta mer kan läsa ekonomen Dominique Anxos rapport ”The EU Directive on Adequate Minimum Wages” från statliga Sieps.

                I Sverige applåderar de flesta partiledarna europeiska deklarationer. Men ogillar förändrande reformer. I likhet med den liberala demokratin vill man inte att den sociala demokratin ska ta språnget från det egna landet till den egna unionen. Är det nationalismen, bristen på politisk fantasi eller är det etablissemangets egna maktintressen som står i vägen?

                Demokratin är – i likhet med friheten och jämlikheten – en framåtriktad rörelse. När den hindras vänder den lått i en motsatt rörelse. Bästa sättet att värna demokratin på hemmaplan är att veckla ut den i EU.

                Vilken partiledare blir först med att våga argumentera för en samlad europeisk demokrati, med EU-parlamentet som dess hjärta? Det borde vara enkelt. Men verkar omöjligt, avlägset, utopiskt. Ulrike Guérot avslutar sin bok med stridsropet ”Vi är Europas medborgare! Leve den europeiska republiken!”. Det blir min valparoll.

                                                                 Per Wirtén