(Expressen, 1/5 2024). För snart 200 år sedan skrev den franska författaren och journalisten Stendahl sitt mästerverk ”Rött och svart”. Romanen brukar betraktas som ett tidigt genombrott för realismen. I ett ofta citerat avsnitt skrev han: ”En roman är en spegel som förs längs allfarvägen.” I spegeln ser man avskrädet och dypölarna längs vägkanten. Realismen väckte motstridiga känslor. Var det själva det osminkade speglandet som var upprörande eller var det de missförhållanden som framträdde i spegelglaset som var den egentliga skandalen?

                Nu är speglarna i rörelse igen. De hanteras av journalister och andra berättare. Dypölarna ska redovisas i detalj. De riktas mot de moderna arbetarkvarteren, mot ”orten”, i ett försök att fånga in de kriminella: deras nätverk, vapengömmor, bilar, bostäder, chatrepliker, gymbesök. Ja, allt som kan spåras. Men spegeln har nog blivit en lite föråldrad metafor. I stället utgår man från polisens inspelnings- och avlyssningsutrustningar. Kan man kalla det för encrochatrealismen?

                I skjutningarnas och gängkrigens spår har det kommit en ström av sådana böcker, reportage, dokumentärer och teveserier. De utmärks av redovisade obetydligheter, framgrävda ur tusentals sidor polisförhör och avlyssnade chatkonversationer. Detaljerna ligger samlade som otända valborgsmässoeldar.

                Frågan är vad alla dessa förmodligen sanna detaljer har att göra med de övergripande sanningarna –­ den möjliga kunskapen och förståelsen – om 2020-talets kriminella nätverk. Deras försök att spegla och avlyssna skandalösa förhållanden utlöser ju ingen som helst skandal. De verkar fylla en helt annan funktion.

                I vår har det kommit ytterligare två omfattande böcker. Båda skrivna av journalister. I ”Kriget om Södertälje” drar lokaljournalisten Torbjörn Granström en del intressanta slutsatser utifrån sitt gigantiska material om hur stadens olika kriminella nätverk skiftat karaktär över tid. Men mycket drunknar i massan av detaljer och information. Karl Enns ”Den sista sommaren” handlar om mordet påp tolvåriga Adriana i Botkyrka 2020 och de dithörande uppgörelserna runt Vårbynätverket. Men den utvecklar sig till en ganska förvirrande skildring utan meningsskapande sammanhang om hur osympatiska unga män åker omkring och skjuter på varandra.

                Det är möjligt att alla dessa ingående beskrivningar av de gängkriminellas arbetsliv är realistiska. Men berättarna verkar inte ha förstått realismens egentliga poäng: viljan till en kritisk kunskap om samhället som sträcker sig längre och djupare än spegelglasets yta och avlyssningsutrustningens brus.

                För elva år sedan kom Sara Danius bok ”Den blå tvålen” där hon undersökte den litterära realismens framväxt under 1800-talet genom giganterna Stendahl, Balzac och Flaubert. För realismen var det redan från början avgörande att komplettera de egna iaktagelserna – speglandet av dypölarna – med en analytisk förmåga. Att skriva var en intellektuell verksamhet. Det räckte inte med att berätta det man såg. I stället insåg de att det finns ett avstånd, ett glapp, mellan varseblivning och kunskap. Den ytliga realismen, den som var nöjde sig med de yttre detaljerna, var en icke-realism.

                I en snygg formulering summerade Danius realismens två steg: ”Åtbörden är en sak. Innebörden är en annan.” Den användbara kunskapen låg i sambandet. Varför fanns dypölarna, vad innebar de och vad gjorde de med människorna?

                SvT:s dramaserie ”Taelgia” gjorde anspråk på att med fiktionens frihet skildra Södertäljenätverkets rutiner med illegalt spel, utpressning, låneverksamhet och narkotikahandel. Det vill säga just det som Torbjörn Granström undersöker med journalistikens sanningsanspråk i sin bok. ”Taelgia” var inriktad på det Danius kallar ”åtbörder”, den vardagliga praktiken. Och vad lärde man sig för nytt av det? De grå filmbilderna avslöjade visserligen att livet som kriminell är trist, stressigt och oglamoröst. Antingen dör man ung eller blir inlåst länge.

                Samtidigt som serien presenterades hörde jag ett radiosamtal där bland annat Diamant Salihu berömde den för dess realism (SR 22/9). Den visade ju hur det verkligen är. Den var en spegel i rörelse längs förortens gårdar och garage, genom köken och kyrkan. I samma samtal avfärdades däremot en annan tv-serie, nämligen ”Snabba cash”, som orealistisk.

                Men ”Snabba cash”, som byggde på Jens Lapidus roman, gjorde ju det som realismen kräver för att fungera. Den var  säkert verklighetsfrämmande i detaljerna, men den försökte förstå fenomenens ”innebörd”. Lapidus vågade ha en hypotes om samhället, om hur techentreprenörernas och de kriminella nätverkens begär var likartade. Båda erbjöd flyktiga drömmar om status och rikedom. De var uttryck för den flytande postindustriella kapitalismens övergripande ideal. Plötsligt förstod man något nytt. ”Snabba cash” upptäckte samhället i dess helhet, och ifrågasatte villkoren. Precis det som var realismens konstnärliga idé när den uppstod på 1800-talet.

                Hos Gustave Flaubert – alltid lika träig – körde realismen till sist i diket i den misslyckade romanen ”Hjärtats fostran”, som ingen längre läser. Anhopningen av detaljerade beskrivningar av egentligen ganska ovidkommande situationer och föremål blev så omfattande att projektet kollapsade. Danius skriver att den blev en ”rykande stenhög” och innebar en paradoxal ”avrealisering” av verkligheten. ”Det verkligt förbryllande är att det sker i namn av exakthet, sinnlighet och konkretion”.

                Innebär encrochatrealismen en liknande ”avrealisering”? Eller kanske mer korrekt: en banalisering, där de skandalösa förhållandena normaliseras in i skådespelssamhällets berättarmaskinerier, där man visserligen får inblick i den kriminella vardagen, som den faktiskt ser ut, men inte för att få kunskap utan för att bekräfta sin egen förträfflighet och därmed fjärma sig från den skandal man redan är indragen i.