(Sydsvenskan, 1/7 2024).För åtta år sedan fick den amerikanska författaren Colson Whitehead sitt storslagna genombrott med romanen ”Den underjordiska järnvägen” om två unga slavars flykt från Södern. Den var rafflande, spektakulär och fantasifull. Whitehead spräckte realismens ramar för att bättre förstå verkligheten.
                Nu befinner han sig mitt inne i en svit romaner om Harlems mörkaste decennier. I den nya och andra delen, ”Skurkmanifestet”, har han landat i 1970-talet när stadsdelen verkade falla ner i en avgrund. Ska man kalla romanerna för krim? Eller kanske modern pulp fiction? Egentligen är de en allvarligt menad undersökning av de dunkla zoner där gangsters, affärsmän, politiker och poliser fann gemensamma intressen: där feta kuvert med pengar för beskydd, bedrägerier och mord cirkulerar i ett oupphörligt kretslopp.. Han försöker klargöra hur korruption och kriminalitet genomsyrade inte bara Harlem utan hela New York. Och han vill göra det lika underhållande som en actionladdad teveserie med omsorgsfullt tidstrogen scenografi.
                Ray Carney är en perfekt huvudperson för Whiteheads projekt. Som ambitiös men halvkriminell möbelhandlare vet han precis hur kuverten – och strömmen av stöldgods – byter ägare. Tillsammans med den äldre frilansgangstern Pepper trasslar han in sig i olika vidlyftiga och brutala ”äventyr”. Han överlever varje gång. Alltid lika mirakulöst.
                Möbelhandlaren balanserar snyggt mellan godhjärtad antihjälte och kallhamrad hämnare. Han vet inte på vilken sida han hör hemma. Är det ens möjligt att stå helt utanför det kriminella livet? Han rör sig mellan säsongens soffgrupper och skymningsljusets mordplatser. Harlem var en svårmanövrerad stadsdel.
                Í svitens första del ”Harlem Shuffle”, om 1960-talet, tyckte jag Whitehead spårade ur i en misslyckad publikfriande stil. ”Skurkmanifetstet” har en mer genomarbetad tyngd. Det är kanske naturligt. Tyngden och allvaret tillhör tiden. Utanför Carneys möbelaffär är Harlem på väg att falla sönder. På dagarna rånas folk på trottoarerna. På nätterna brinner hela kvarter. I parkerna ligger härjade pundare och mördade langare. Polisen driver en egen välordnad utpressningsverksamhet. Staden verkar vara döende.
                Jag vill verkligen försvara den här boken. Den är beundransvärt skickligt genomförd. Niclas Nilssons översättning av slang och jargong är underbart tonsäker. Harlems historia är mytologisk. De populärkulturella referenserna sitter som smäck: Jackson Five, de första graffitibombade tunnelbanetågen, de pimpade klädstilarna och det kärleksfulla förhållandet till en äldre generation afrikan-amerikanska författare med likartad stil som Chester Himes och Ishmael Reed. Det är roligt att läsa.
Men jag klarar det ändå inte.
                Alla karaktärer, även den bekymrade möbelhandlaren, är för enkla. Kanske för att den bittra meningslöshet som utmärker en riktigt hårdkokt krim noir inte finns. I stället får alla inslagna ansikten, skjutna skurkar och sönderbrända kroppar en pedagogisk, och underhållande, funktion i berättelsen om Harlems sönderfall. Wjitehead lyckas visserligen framkalla invånarnas kollektiva villrådighet och svåruthärdliga villkor: skjutandet, bränderna och korruptionen.  Men inte de enskilda människornas existentiella rädsla, skuld och smarta. Det är en brist. Det utgör ett tigande tomrum. Det gör mig irriterad. Tänk hur enastående bra det här kunde ha blivit.
                                                                
Colson Whitehead: Skurkmanifestet.
Översättning: Niclas Nilsson.
Albert Bonniers förlag.