(Expressen, 29/8 2024). Kriget i Gaza har snart pågått i elva månader. Ingen av parterna verkar allvarligt intresserad av en vapenvila. Israel vill inte ge upp sitt mål att förgöra Hamas. Och Hamas tycker nog att kriget går bra. De har ju gjort den israeliska armén rådlös och desorienterad. Vem bryr sig om 40 000 dödade palestinier, ett ödelagt och sönderbombat land, en fullständig förlust av all politisk mening?

                Över hela världen har demonstranter ropat på omedelbart eld upphör. Det är inte så konstigt. Dödandet måste få ett slut. Men det räcker inte. En vapenvila på Israels och Hamas villkor behöver betraktas med misstänksamhet. Den innebär sannolikt fortsatt militär närvaro från båda sidor, och därmed ett intensifierat dubbelt förtryck mot Gazas palestinier; en tillfällig omgruppering inför ett fortsatt dödande av civila.

                Massakrerna 7 oktober innebar att Hamas förlorade sitt existnesberättigande som politisk rörelse. Och den israeliska invasionen var redan från början kriminell i sin intention att döda alla som stod i vägen. Ingen av dem kan erbjuda några vägar mot en gemensam framtid. De vill inte ha en sådan. Varje öppning täpps igen. Deras enda program är våldets.

                Redan i mitten av oktober förra året skrev filosofen Judith Butler (i London Review of Books 19/10) att ”moraliskt ursinne” är en otillräcklig reaktion. Hon menade att ett sådant omedelbart och historielöst ursinne, riktat mot antingen bara Hamas eller bara regeringen Netanyahu, var anti-intellektuellt. I stället måste man lita på det långsamma tänkandet och utveckla en vägledande ”moralisk vision” om hur människor i Israel/Palestina ska kunna leva tillsammans utan fortsatt våld och förtryck.

                Butler efterlyste en solidarisk handlingsvilja – och därmed även ett språk – som utesluter både Hamas radikalkonservativa militarism och den inkörda israeliska vålds- och ockupationspolitiken.

                Det betyder att man behöver artikulera ett mer radikalt krav än bara vapenvila, nämligen att både Israel och Hamas omedelbart och villkorslöst lämnar Gaza. Politiska ledare och militärer som beslutat och genomfört så allvarliga krigsförbrytelser att de kan betecknas brott mot mäsnkligheten kan inte få avgöra framtidens villkor. De måste bort. De är förbrukade.

                Men jag ser inte särskilt många i opinionsetablissemanget som skriver ”Israel ut ur Gaza – nu”. Och jag hör inga demonstranter skandera ”Hamas ut ur Gaza”. Varför denna sömngångaraktiga vilja att koncentrera all sitt ursinne mot bara den ena brottslingen och inte på båda samtidigt?

                En trovärdig Palestinarörelse kan inte längre acceptera Hamas våldsstyre. 7 oktober var en vändpunkt. Om man definierar internationell solidaritet som en ömsesidig och horisontell frigörelseprocess för att rasera vertikala maktförhållanden så tillhör Hamas solidaritetens fiendeläger: dem man riktar sig mot. Med de hundratals miljoner de fått i stöd från Iran, gulfstaterna och andra har de, trots åratal av israeliska terrorbombningar, inte byggt ordentliga skyddsrum för befolkningen. I stället har de använt pengarna till ett sofistikerat tunnelsystem reserverat för dem själva. De har avsiktligt utelämnat civilbefolkningen till det israeliska raket- och bombhelvetet. Nej, skyddsrum skulle inte ha kunnat rädda alla, kanske bara några tusental av dem som dödats. Men Hamas har inte ens försökt. De har aldrig brytt sig om att skyddat några andra palestinier än sina egna.

                Det är enkelt att hitta rapporter och vittnesmål om Hamas övergrepp mot den palestinska befolkningen i Gaza. Hot, misshandel, fängslanden, tortyr, utomrättsliga avrättningar. I en fullmatad text från Human Rights Watch och Lawyers for Justice 2022 redogörs bland annat för den fruktade och flitigt använda tortyrmetoden som kallas ”Bussen”. Olika protester som ifrågasatt systemet har slagits ner hänsynslöst, till exempel de stora demonstrationerna våren 2019 under parollen ”Vi vill leva”. De som fortfarande vågar protestera behöver vår uppmärksamhet, vårt uttryckliga stöd. Helst under palestinska flaggor.

                Men Hamas är inte ensamma. För två år sedan publicerade USA:s regering en rapport om mänskliga rättigheter på Gaza och Västbanken. När de summerade övergreppen räknade de upp nästan identiska anklagelser mot Hamas i Gaza, den Fatahdominerade Palestinska myndigheten på Västbanken och den israeliskaockupationsmakten. Massakrerna 7 oktober avslöjade hur Hamas tänker sig en framtida etnisk rensning av Israel. Men den israeliska högerregeringen drömmer ju också om etniska rensningar för att säkra den judiska befolkningsmajoriteten i hela Israel/Palestina. I en uppmärksammad och lång artikel (16/5) visade en av NY Times israeliska medarbetare hur täta politiska och personliga länkar det nu finns mellan landets regering och olika judiska bosättaraktivister och terroristgrupper på Västbanken.  Amnesty, Human Rights Watch och israeliska B`Tselem har sedan några år beskrivit landets politik som apartheid.

                Israels brott mot människorätten under kriget är välkända: det avsiktliga dödandet av civila, den medvetet framkallade hungersnöden, ödeläggelsen av sjukhus, skolor och hela stadsdelar, förhållandena i fånglägret Sde Telman, dödandet av hjälparbetare och journalister. Det finns ännu lite oklara uppgifter om massgravar och summariska avrättningar. Den genomgång människorättsexperten Kenneth Roth gjort i NY Review (18/7) är lång och grym.

                Internationella domstolen i Haag undersöker om kriget kan beskrivas som ett folkmord. För mig räcker fortfarande Amnestys slutsats att det finns en allvarlig risk för ett sådant. Men det pågår ett annat rättsfall som borde få större uppmärksamhet, nämligen den begäran från chefsåklagaren vid Internationella Brottsmålsdomstolen om en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och försvarsminister Yoav Gallant samt Hamas ledarduo Yahya Sinwar och Mohammed Deif. Från början fanns också Ismail Haniyeh på listan, men han har dödats av israelerna – och nej, jag sörjer honom inte. De anklagas för krigsförbrytelser och brott mot mäsnkligheten. Domstolen grubblar nu över om den ska bifalla åklagarens begäran eller inte. Det är ett enormt viktigt mål. Mer angeläget än det om folkmord. Här blir konsekvenserna nämligen omedelbara. Vid Internationella Brottsmålsdomstolen är det individer som tvingas stå till svars för sina handlingar och beslut. En arresteringsorder innebär att de inte kan resa till något land som erkänner domstolen utan att gripas. I motsats till frågan om folkmord gäller det här ärendet båda parter. Ingen kommer undan. För en del verkar det obekvämt.  

Mycket står på spel. Frågan kan avgöra domstolens framtid. Om den inte utfärdar en arresteringsorder förlorar den sin redan ifrågasatta legitimitet. Bevisen är ju överväldigande. Om Sinwar och Netanyahu däremot grips, fälls och fängslas för sina brott blir det en epokgörande framgång för människorätten – mycket större än en förmodligen verkningslös dom om folkmord.

                Jag strävar inte efter en balanserad ståndpunkt, utan efter motsatsen. En som utgår från människans frigörelse och de mänskliga rättigheterna. Den är säkert orealistisk och utopisk. Den har blivit så för att den radikala högern, bland både israeler och palestinier, lyckats utplåna varje försök till en friare och mer rättvis ordning. Men den är inte omöjlig. Och det är till de utgångspunkterna solidariteten behöver söka sig. Var i Sverige finns en sådan vilja?

                Efter 7 oktober har Palestinakonflikten förpassats till en nollpunkt. Man behöver börja från början. Men inte utan historien. Kanske måste den nu granskas på ett delvis annorlunda vis för att identifiera de individer och rörelser som hela tiden trängts undan, men envist ändå återkommit till olika idéer om en gemensam frihet, säkerhet och respekt för varandras minnen av våld och förluster. De har funnits bland palestinierna och de har funnits bland de israeliska judarna. I sin artikel från förra året föreslog Judith Butler ett sådant arbete, ett slags rekonstruktion. Jag tror hon har helt rätt. Det är där den ”moraliska vision” hon efterlyste kan återskapas.