/Expressen, 11/11 2024). Inga massakrer saknar sammanhang. Varken Hamas den 7 oktober eller Israels i det efterföljande kriget. I sin nya bok ”Gaza” inskärper Shora Esmailian, som skriver för bland andra Aftonbladet kultur, den palestinska historiens betydelse: fördrivning, förlust och underordning. Det besinningslösa våldet behöver kunna förstås och förklaras. Men innebär det att man också ska skänka det förståelse?
                Gazaborna är de hårdast drabbade av alla palestinier. Trycket mot den lilla landremsan har varit outhärdligt i över sju decennier. Krigen. Ockupationen. Blockaden. Bombningarna. Till skillnad från Västbanken domineras Gaza helt av familjer med härkomst från den förlorade palestinska kulturgeografi – odlingsmarker, byar, stadskvarter – som raserades 1948, under det israeler kallar självständighetskriget och palestinier al-Nakba – katastrofen. Man kan inte förstå Gaza utan nakban. Minnena är fortfarande ett trauma. De flesta palestinier – och även Shora Esmailian – uppfattar nakban som en pågående historia om kolonisering, där israelerna fortsatt erövra palestinsk mark, de senaste åren på Västbanken.
                 I sin bok tätar Esmailian till olika kunskapsläckage. Hon gör det med avskalad koncentration. Vi borde redan veta, men verkar hela tiden (vilja) glömma. Med samma skarpa stil summerar hon konsekvenserna av Israels mer än årslånga krig – det som kunde blivit ett mot Hamas, men i stället riktats mot Gazas hela befolkning. EU:s ”utrikesminister” Josep Borrell sade i våras att det förvandlat Gaza från att vara världens största utomhusfängelse till att bli den största begravningsplatsen.  Den materiella förstörelsen – bostäder, gator, elledningar, sjukhus, skolor – saknar förmodligen motsvarighet efter andra världskrigets slut. Men i hennes bok utmynnar inte detta massiva mörker i förtvivlan, utan i växande upprördhet och engagemang. Orden sprakar av energi. De fräser och slår som en avklippt högspänningsledning i skogen.
                Sedan blir det svårare. Shora Esmailian har nämligen vägrat fördöma Hamas efter 7 oktober. Hon accepterar inte dödandet av civila men kallar attacken ett ”desperat utbrytningsförsök”, visserligen krigsförbrytelser men ändå led i en motståndskamp som saknar alternativ till våldet. Hon granskar israelisk statspropaganda kring massakern, men återger okritiskt den från Hamas. Hennes ståndpunkter lutar i Hamas riktning. Även om jag fyller sidorna med arga invändningar så inger hennes öppna argumentation respekt.
Men borde det inte vara rätt enkelt att utifrån en solidaritet med palestiniernas sak ta avstånd från Hamas tolkning av den? Esmailian anser att detta – som är min och många andras övertygelse – utgår från en ”rasistisk diskurs”, utan närmare förklaring. Är en politik för ömsesidig frihet och säkra liv rasistisk?
                När jag sedan läste Beverley Milton–Edwards och Stephen Farrells bok ”Hamas” förstod jag bättre hur Shora Esmailians bok avspeglar, och delvis deltar i, en pågående förskjutning av den palestinska historieskrivningen – i Hamas riktning. Deras bok kom redan 2010 men har nu uppdaterats och utvidgats av de båda irländska författarna, som är statsvetare med Mellanöstern som expertområde respektive journalist som länge arbetet för Reuters och andra i Jerusalem. Den är en värdefullt klargörande skildring av Hamas roll i palestinsk politik sedan de bildades 1988. Hamas ville redan från början inte bara undanröja Israel helt och hållet utan också motarbeta Yassir Arafat, al-Fatah och andra sekulära rörelser. De ville förändra hela det palestinska narrativet om konflikten.
                Det är genom de små tystnaderna i Shora Esmailians bok man märker hur Hamas narrativ vunnit mark. Hon ignorerar till exempel nästan helt deras antisemitiska historia. Och hon förbigår striderna inne i det palestinska samhället mellan islamister och sekulära. I stället framstår Hamas som den samlande motståndsrörelsen med den enda möjliga strategin. Men så har det aldrig varit. Hamas vann visserligen de fria valen i Gaza 2006 men det diktatoriska maktövertagandet fullbordades ett år senare när al-Fatahs lokala ledare dödades i strider, avrättades eller tvingades fly.
                Jag tror att den här förskjutningen bestäms av hur man värderar den första intifadan som inleddes 1987 i just Gaza och Osloprocessons fredsförhandlingar, som hängde samman med varandra. Esmailian beskriver Oslo som ett misstag som blev ett nederlag, knappt värt att nämna. Men så enkelt är det inte. Förhandlingarna var ojämlika. De utvecklades illa. Men de innebar trots allt de enda konkreta framsteg på marken palestinierna gjort under hela konfliktens långa historia. Det skedde med icke-våld: stenar, strejker och diplomati. Att förhandlingarna störtade samman berodde på att motståndarna till en tvåstatslösning och ömsesidigt erkännande – Hamas respektive den israeliska högern – lyckades krossa dem med hjälp av hänsynslöst våld: självmordsbombare och kanoner. De väpnade konfrontationerna under den andra intifadan slutade i ett fullständigt palestinskt nederlag. Icke-våld och förhandlingar var rätt princip då, och är fortfarande det.
                Esmailian är inte ensam om den här förskjutningen i våldets riktning. Den verkar prägla den nya Palestinarörelsen. Medan de gamla Palestinagrupperna (som jag för många år sedan tillhörde) inte tycks ha påverkats.
                Författarna till ”Hamas” noterar ofta hur Hamas och den israeliska ytterhögern på ett motsägelsefullt vis verkar behöva varandra.
 Israels nuvarande finansminister Bezalel Smotrich sade 2015: ”Den [Fatahdominerade] Palestinska myndigheter är en börda. Hamas är en tillgång”. Benjamin Netanyahu har uttryck sig i liknande riktning. Hamas är högerns nyttiga fiende. Båda dessa parter har ett gemensamt intresse i fortsatt oförsonlighet, utan utrymme för delningsförslag, kompromisser och andra vägar bort från dödandet.
                Shora Esmailian hjälper oss att förstå det palestinska våldets sammanhang. Sedan fastnar hon i den omsorgsfullt gillrade oförsonlighetsfällan. Men det kommer ingen makt ur en gevärspipa, varken för palestinier eller israeliska judar, bara sönderfall.
                                                
Shora Esmailian: Gaza. Att spränga ett getto. (Verbal)
Beverley Milton–Edwards & Stephen Farrell: Hamas. The Quest for Power. (Verso).