(Onsdagsmötet för Ukraina, ¼ 2026). Kära vänner. Ni som är här och alla andra.

Men kan inte prata om krig och väpnat motstånd utan att räkna in det enkla faktum att människor utplånas. Man skjuter ju inte för att skrämmas, utan för att döda.

Det är en förfärlig verklighet att männiksor dör varje dag, just nu, i Ukraina. Soldaterna vid frontlinjerna. Civila i städerna. Men det räcker inte att säga att de dör. Sanningen är ju att de dödas. Det finns alltid någon som är skyldig.

Döden kommer visserligen ofta från himlen. Men är alltid orsakad av en människa. Ja, en hel kedja av beslut.

Vi säger ofta att de som dödats kommer få sin upprättelse när rättvisan segrat. Men det stämmer inte. Döden är ju absolut. De dödade är ju för alltid borta. Som tomrum i samhället. Saknade och sörjda. De får aldrig veta hur kriget slutar, om friheten kunde försvaras, om de ryska ockupanterna till slut kunde tvingas på flykt  om deras död bidrog till något gott, som de hoppades.

Att tänka på själva dödandet gör kriget mer fasansfullt. Det handlar ju om våra sköra mänskliga kroppar. Det ger vreden mot dem som använder våld för att förtrycka andra ett större djup.

I Ukraina väljer människor att sätta det dyrbaraste de har – sina liv – på spel för att försvara den gemensamma friheten och självbestämmandet.

De dödas för vår skull. För att vi ska kunna fortsätta leva i frihet. Det är svårt att säga detta om man menar allvar med sina ord. För vad säger det om våra liv, vi som kan fortsätta leva, som tar bussen hem efter det här mötet?

Att göra sig beredd att dö för en sak, för det öppna samhället, är en inre mänsklig process som är svår att förstå innan man befinner sig i den. Men denna beredskap vandrar genom människornas historia. Ofta formulerat i orden ”Friheten eller döden”. Det Brutus och Cassius ska ha ropat när de mördade diktatorn Julius Caesar.

Vi har en skuld till alla de som dödas nu i Ukraina, och som slitits sönder och torterats i olika länder i andra tider för frihetens skull. Deras mod är i ordens innersta betydelse obegripligt och beundransvärt. Vi lever i deras ljus.

Jag tror att vi alla med jämna mellanrum behöver ställa oss frågan: skulle jag våga ropa ”Friheten eller döden” när det verkligen gäller. Jag är inte säker på att mitt eget svar är ja. Hur är det med er?

1925 skrev Karin Boye, då fortfarande mycket ung och idealistisk, dikten ”Över dem som stupat i förtid”. Jag ska läsa några rader ur den. Och jag gör det för dem som dödats för Ukraina och demokratin, för dem som inte kan höra mig, som aldrig kommer höra några röster, som förvandlats till bortslitna och ändå närvarande liv, för de närvarande tomrummen mellan de ännu levande.. Hennes dikt är en hyllningsdikt till dem.

Väl den som stupar

Och lever likväl

Han tusenfaldigar

I själarna sin själ

Vilan och döden fick aldrig en del i de starka.

Än är de med i vår kamp. De är våra för alltid.

Högt över skarorna flammar som eldar deras lansar

Lyfta till löften och tecken och fanor att följa.              

101 år efter att hon skrev de orden vänder jag mig mot den ryska ambassaden och ropar det alla levande bör ropa:               

Krossa den ryska imperialismen.

Putin är en märdare.

Leve Ukrainas demokratiska självbestämmande.

Minns de som dödats för denna frihet.