(expressen 27/8 2026). Valrörelsen har nått zenit. Det är nu den avgörs. Men vem kan identifiera frontlinjerna eller ens förstå vad den handlar om. I stället för att slita sönder varandra verkar parterna förenade av svenska flaggor och nationalistisk ideologi.

                I inledningen av valrörelsen 2022 berättade Magdalena Andersson gång på gång att hon ”vill att Sverige ska bli mer som Sverige igen”. I år förklarar Sverigedemokraterna på sina valaffischer att ”Vi gör Sverige till Sverige igen”.

                Det neonationalistiska paradigmet har redan sopat hem valsegern – stort. Jag hör inga protester. Alla anpassar sig. Och ändå upprepas de vanliga varningarna om växande polarisering. Men var finns den? Det är som om vi ältar något redan passerat.

Algoritmerna cementerar visserligen åsiktsbubblorna, men som sådana är de äldre än digitaliseringen. Befolkningen oenig om olika samhällsfrågor, men har alltid varit det. Är stämningen verkligen mer hätsk än förr?

Det räcker att påminna sig de förödande striderna om kärnkraften, motståndet mot löntagarfonderna och hatet mot Olof Palme. Misstron var avgrundsdjup. Den delade landet. När statsminister Ingvar Carlsson 1990 skulle dela ut segerpokalen i den då upphaussade tennisturneringen Stockholm Open blev han utbuad av den borgerliga publiken. För tolv år sedan blev Jimmie Åkesson på liknande vis störd vid nästan varje valmöte, på torg efter torg. 2026 buar ingen.

Polarisering förutsätter två sidor som rör sig bort från varandra. Den är ett ömsesidigt fenomen. Men 2026 är rörelsen ensidig. Det är bara högern som med aggressiv stil vandrar ut mot nya extrempunkter: deportationsjakten, manosfärens kvinnohat, islamofobins människoförakt. Var finns motsvarande vindar på vänstersidan? Ingenstans. Det enda jag kan se är stora och bestämda, men mittenpolitiska, protester mot klimatpolitikens förfall. Att beskriva dessa processer som polarisering påminner om public service ängsliga strävan efter neutralitet i stället för att säga som det är.

I en aningen vrickad artikel i Dagens Industri (23/6) efterlyste Lars Trägårdh och Johan Wennström en regeringskoalition på nationalistisk grund, där Socialdemokraterna och Tidöpartierna kan förenas av nationalismen, svenskheten och assimileringspolitiken. ”En tillfällig borgfred för fosterlandets väl.” Det kommer naturligtvis inte hända. Man grejen är att de ändå fångar in valrörelsens samlande anda – bort från den föreställda polariseringen, in i ett hårt konservativt grepp över samhällsdebatten.

Trägårdh och Wennstam drar paralleller till 1930-talets nationella samling. Då var det nazismen som behövde besegras. Nu är det försvaret av invandringen, globaliseringen och värderingsolikheternas samhälle som anges som hotet mot fosterlandets väl. Resterna från de liberala och socialdemokratiska epokerna behöver därför framställas som ytterlighetsvärderingar: det neonationalistiska (o)förnuftets motpoler.

 Varningarna för polarisering börjar se ut som ett retoriskt troll. Det har blivit ett sätt för segrarna att befästa sin nyvunna dominans, genom att misstänkliggöra de besegrade. De håller på att utvecklas till en utpolarisering av de oppositionella och frihetliga, av de som vägrar acceptera nationalismens järnburar och den nya värderingshegemonin.

Det är nog i dessa ännu oklara mönster man kan spåra den bärande berättelsen om årets tama valrörelse.