(Expressen 3/9 2026). Man kan fylla ett helt arbetsrum med alla böcker om gängkrigen och skjutningarna. Jag har läst en hel del. De flesta ger smalspåriga insikter i gangsterliv och polisarbete. Men jag har hela tiden längtat efter en annorlunda bok, en som försöker förklara orsakerna, de stora och komplicerade sammanhangen. Nu finns den. Äntligen.

                ”När barnen bär vårt fall” handlar inte särskilt mycket om själva skjutandet – tack! – utan om det samhälle som det ligger inbäddat i. Den reparerar allvarliga förståelseförluster, de medmänskliga självklarheter som tappats bort när de flesta bestämt sig för invandringsfientlighet och härdare straff. Den ligger perfekt bredvid Andreas Cervenkas bästsäljare ”Girig-Sverige”. Tillsammans grundar de nödvändig kunskap om vad Sverige blivit efter att välfärdskontraktet rivits upp.

                Ihsan Kellecioglu har arbetat hela sitt vuxna liv med barn och ungdomar i så kallade utsatt områden, i första hand för Rädda Barnen men också för regeringen Löfvens kortlivade delegation mot segregering. Han vet vad han pratar om. Och han skriver inifrån: torgen, skolorna, det egna livet. Han vinner inte med litterära stilpoäng, utan på genomarbetad vederhäftig tyngd. Att Sverige mycket snart har fler fängslade än något annat EU-land kommer inte hjälpa. Det som behövs är en mer djupgående samhällsförändring. Jag tror de flesta vet. Men etablissemangets förenklade upprepningar skymmer sikten. Han lyckas skingra dem och återge förnuftet förlorat mod. Tricket är att han håller fast vid den sociala verkligheten.

                Kellecioglu arbetar sig långsamt igenom de stora problemen. Skolornas låga förväntningar på barn med mörkare hudfärger. Polisens alltid förnedrande och ofta omotiverade kroppsvisitationer. Utarmningen av civilsamhället. Segregeringens och rasdiskrimineringens konsekvenser för ungdomars självuppfattning. Hur flykt och migration präglar föräldraansvarets villkor.

                Allt detta flätas naturligt samman med hans egen barndom i Vårby Gård och Norberg. Med en ömsint skildring av föräldrarnas skiftande svårigheter och framgångar efter att ha flytt undan den turkiska militärkuppen 1980. Och nu frågan vad han vill förmedla till sina egna barn – och hur.

                Boken utvecklas till en typisk bildningsberättelse: familjens historia, erfarenheter från arbetet och läsning av forskningsrapporter om läget i landet, silade genom enkel politisk teori. Hela tiden pendlar han mellan det vardagligt nära och de övergripande strukturerna, visar hur de hänger samman. Som när hans mamma, med kroniska hjärtproblem, gick till vårdcentralen och varje gång fick svaret att tröttheten bara var en depression. Läkaren tog henne inte på allvar. Hon var ju bara en kvinna som talade knackig svenska och aldrig lärt sig läsa. Hans likgiltighet fick senare dramatiska och allvarliga konsekvenser. Att inte bli sedd och respekterad som likvärdig är ett exempel på hur den strukturella rasdiskrimineringen – den faktiska rasism ingen längre pratar om i offentligheten – påverkar hundratusentals svenskar.

                Ja. Den som vill försöka förstå skjutningarna, våldet, hänsynslösheten behöver ta in den här böljande och mångfacetterade helheten: det gemensamma samhällstillståndet.

                ”Vi kan bara reda ut våra samhällsproblem när även de fattiga och utsatta får vara med och vara aktiva i att lösa utmaningarna. Först när de blir betydelsefulla i vår demokrati, kommer de också kunna känna sig betydelsefulla.”

”När barnen bär vårt fall” är en bok för alla.

Ihsan Kellecioglu: När barnen bär vårt fall. En berättelse om rasism, klass och värdighet.

Ordfront.