Terror i USA

Klockan 7.45 sade jag hej då till min yngsta dotter, rufsade om hennes hår och lämnade klassrumet. Det var en ovanligt vacker sensommarmorgon i North Carolina. Gårdagens oväder var borta och himlen klarblå.

En timme senare befann sig USA i krig. Chockade tevereportrar försökte förstå innebörden i de otroliga och förfärliga bilderna som kom från New York och Washington. Många jämförde med Hollywoodfilmer. En skakad journalist som springande räddat sig undan husmassorna när den andra skyskrapan vid World Trade Center kollapsade kom in i studion med dammet rasande från kostymen och jämförde det han sett med filmfantasier om New York efter ett kärnvapenkrig.
Krig och krigsförklaring är de ord som hela tiden återkommit under de första timmarna efter attackerna. Den historiska parallell många gripit efter är Pearl Harbour. Men också den omskakande upplevelsen Kubakrisen innebar.
Däremot nästan inga spekulationer om vilka som kan vara skyldiga. Jag minns de första dagarnas kommentarer efter terrorattacken 1993 mot den federala byggnaden i Oklahoma City då jag också befann mig North Carolina. Den gången pekades ”araberna” omedelbart ut som skyldiga, vilket snabbt visade sig vara helt fel. Den här gången är rapporteringen mer lågmäld. Kanske är chocken så djup att bara små ord återstår.
Det finns också en omedelbar medvetenhet om den symboliska kraften bakom de två målen. World Trade Center som centrum för den globala finanskapitalismen och Pentagon som hjärtat i den amerikanska militärapparaten. På så vis en medvetenhet om att landet nu är det enda imperiet. Att dåden riktats mot reella och globala maktcentra.
Samtidigt ställer attackerna den amerikanska bristen på kunskap om omvärlden i blixtbelysning. Ingen tycks förstå att imperiet under de senaste decennierna legitimerat eller varit direkt ansvarigt för allvarliga övergrepp mot mänskliga rättigheter i olika delar av världen. Ännu mindre att det kan finnas kopplingar mellan dessa övergrepp och morgonens vedervärdiga angrepp mot civila amerikaner.
Inne i röken och dammet och skrotet som fallit över Manhattan döljer sig en amerikansk politisk tragedi: En ovilja att ta ansvar för den egna makten, att se konsekvenser och samband.
Det som hänt kommer att förändra USA och därmed hela världen. Under den här svarta förmiddagen talar få – nästan ingen – om terrordåd i ordets vanliga bemärkelse. Det här är krig. Och om en timma ska jag gå och hämta Aurora på hennes skola. I kväll kommer kyrkor och samlingslokaler här i Chapel Hill och Durham att vara fyllda av människor, med ungefär samma frågor och oro som jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.