Det blir säkert myggor och regn i sommar. Gärna åska. Åska är härligt. Det behöver helt enkelt dundra ut lite blixtar över landet.

Socialdemokraterna gör ett dunderfiasko i Europavalet. Men den enda kommentaren och analysen partiledningen hade var att resultatet inte var så bra – och det var ju tråkigt. Som om allt kan begravas i glömska. I likhet med EMU-valets nederlag. Eller det totalt viljelösa valkampanjen inför det senaste riksdagsvalet då SAP gick till val utan politik och bara ett budskap: Lita på oss, det har gått bra förut.
Ännu mer märkligt är att ingen kräver partiledningens avgång. Det är bara tyst.
Det stärker misstanken att Göran Persson inte bara avskaffat den politiska viljan utan även partiet.
Istället gör Nils Lundgren entré. En klockren högerpolitiker, uppbackad av direktörer, finanslejon och miljonärer, vinner genom att åberopa ”folkets missnöje”. Som Bert och Ian, men utan show. Junilistan vill inte ha någon europeisk politik, bara fria marknadskrafter.
Vårens mest tragiska bild var i Dagens Nyheter dagen efter valet. Överst Nils Lundgren framför prestigevillan. Nedanför en annan från Bengtsfors där de flesta röstade på Junilistan. En ort som mer än de flesta drabbats av den marknadsliberala politik Lundgren och andra ledande figurer i Junilistan representerar. Men nu plötsligt betraktade som ”folkets röst”. Hur sjukt är inte det?
Men i hemlighet – fast alla vet – drömmer Göran Persson om samma politik som Junilistan.
Likaså Lars Ohly som gärna vill stoppa social dumpning i Europa, men utan bindande överstatliga beslut. Det vill säga: in your dreams, Lasse.
Alla vill ha Lundgrens mustasch.
Ingen vill ha en europeisk demokrati.
Så vitt jag kan se är hela samhällseliten samlad i euroskepticismens breda fålla. ”Kommunister”, bankdirektörer, sossar, nyliberaler, alternativister, miljöpartister och en massa välavlönade journalister.
Än så länge är det mest vi som envist argumenterar för en övernationell europeisk demokrati som utmanar det här väl samlade – men inbördes oense – elitskiktets konsesus.
Kolla bara hur nervösa de blir när man säger: Gärna folkomröstning om den nya konstitutionen, men på samma dag för alla européer och en man en röst över hela unionen, från Karpaterna till Pyrenéerna. Då blir de lika tysta allesammans, Ohly såväl som Lundgren och Persson. Den tystnaden rymmer nåt av de där åskvädrena som jag ser fram mot.