Dagens litteraturkritik avskärmar sig från samhällsdebatten. Per Wirtén efterlyser ett engagemang utanför texten.

”Varför väcker inte litteraturen skandal?” Seminarierubriken var gjuten.
Den förste vi frågade om seminariet var Lars Mikael Raattamaa. Några månader tidigare hade hans Politiskt våld kommit ut där han bland annat upprepade ”Israel mördare” 72 gånger i en av bokens starkaste stycken. Noll reaktion. Precis som när han tidigare i olika sammanhang lyft fram palestinska martyrer i sin diktning. En och annan kritiker klappade honom uppmuntrande på huvudet: det är bra med politiska bränder. Formen bifölls, innehållet negligerades.
Samtidigt hade Dror Feilers och Gunilla Sköld Feilers installation på Historiska muséet detonerat och placerat Palestinakonflikten mitt i stan.
Kontrasten mellan konstens och litteraturens offentligheter kändes under några veckor störande stor.
Seminariets rubrik har fortsatt hänga mig i hasorna. Inte som en fråga men mer som en påminnelse eller möjligen en signal som ringer i ena örat. Mest ringer det när jag läser den kritikerdebatt som rullat på efter Skugges sågning av Ranelid. ”Kritiker ska inte låta sig lockas av rampljuset”, är en rubrik från DN:s kultursida (1/6) som sammanfattar en, i mina ögon, allt mer påtaglig vilja att vända sig bort från bullret och in mot det litterära systemets egna mer lågmälda strider.
DN-rubriken följdes av Jonas Thentes sympatiska plädering för en kritik som ser till litteraturens politiska och estetiska idéer, men ändå avslutar han med att kritiken måste återgå till ”kärnverksamheten” samtidigt som han dissar hela det populärkulturella fältet – ännu en gång ringer klockan för en strävan att sluta sig inåt mot en föreställd kärna bortom mediabrusets marknadstingeling.
Vi genomförde hur som helst seminariet en kväll i februari. Dror och Gunilla gav bilden av ett system – gallerister, curatorer, kritiker – där skandaler välkomnades, där intrång från mediadrev och arga ambassadörer visserligen var jobbiga men uppskattades som kvitto på konstens sprängkraft att bryta in i en större offentlighet.
Det blev också tydligt hur motsvarande strukturer inom litteraturen strävar åt precis motsatt håll: bort istället för in. Ett tag kändes skillnaderna mellan konstnärerna och poeterna (Aase Berg, Raattamaa och Hanna Hallgren) så stor att de inte riktigt kunde nå varandra under seminariet, trots att de både ville och försökte. Som om de vore två kontinenter delade av mörkt vatten.
De positiva omdömena, men frånvaron av skarp debatt runt det politiska innehållet kring Raattamaas bok är ett exempel på kritikens roll i att upprätthålla och kanske förstärka oviljan till ”skandaler” eller kontroverser. Ett annat aktuellt är att Jonas Hassen Khemiri mitt under de infekterade diskussionerna om antisemitism bland unga europeiska araber låter huvudpersonen i Ett öga rött säga att XXXXX. Kritiken är tyst. Och vad skrevs det egentligen om det explosiva manifestet SCUM?
Som om viljan att söka det kontroversiella, de brännande avsnitten, och kritiskt ifrågasätta dem drastiskt dämpas av systemet, arbetsmiljöerna och hela kontexten.
Jag skulle nog inte reagera, gå omkring och höra den där klockan i örat, om det inte sedan en tid pågår en kaotisk, öppen, kreativ och mångstämmig samhällskritik som slår in i allt fler rum och sektorer. De strömmar ut från den globala rättviserörelsen, de stora World Social Forum, antikrigsprotesterna, kritiken och dialogerna om det amerikanska imperiet och världsordningen efter 11 september. Ett vidsträckt brus som binder samman världen och pockar på nya tolkningar, ställningstaganden och uppbrott.
Många kulturskribenter deltar i den här uppmuntrande globala idéprocessen. Men få litteraturkritiker. Istället verkar de vara inne i en rörelse bort från det utmanande myllret för att istället definiera sig som en avskild profession. Kontrasten är slående. Kanske överdriver jag, det finns ju flera enskilda kritiker som är exempel på motsatsen, men under våren har klockan ändå ringt allt skarpare. Kultursidorna tenderar att delas i två – samhällskritiken och litteraturkritiken.
Jag argumenterar inte för en ensidigt förenklad och ”politiserad” kritik. Men att förenklingen lurar i oviljan att öppna för de samhällsstormar och nya röster som inte bara finns utanför böckerna utan också inne i texterna. Var finns den mångstämmiga kritik som är öppen mot bruset, söker konflikten och vill in i rampljuset?
För två år sedan (6/5 –02) skrev Magnus William-Olsson en minnesvärd artikel i Aftonbladet där han på ett överraskande sätt argumenterade för att det faktiskt finns bra och dålig litteratur, därmed en starkare legitimitet för kritikerverksamheten än bara smak och sensibilitet eller den ohållbara uppdelningen mellan fint och populärt: ”Värdefullt är det som förmår generera mervärdestexter, recensioner som talar med litterär tunga, kritik som smittar, som ’lever’ och ger ’liv’”.
Men tolkande mervärdestexter kräver syre och instörtande omvärldar. Jag säger inte att alla litteraturkritiker ska engagera sig i nästa World Social Forum, ISM på Västbanken, EU:s konstitution eller rasdiskrimineringens strukturer i Sverige. Men åtminstone visa intresse. Ta in. Skriva ut. Det skulle helt säkert öppna litterära texter och möjliggöra de recensioner William-Olsson efterlyste. Raka motsatsen till kärnverksamhet – ett pågående och svårdefinierat myller, en rörelse som vill inkludera nya sammanhang, erfarenheter och som söker konfrontationsytorna.
Per Wirtén