Hur känns det att vara ett problem?
Jag har ingen aning. Jag kan naturligtvis försöka föreställa mig hur det är att varje dag möta sig själv i dagstidningen, i den politiska debatten eller i olika forskningsresultat – alltid som ett problem andra anstränger sig att rätta till. Men jag vet absolut inte alls.

Som vit medelklassman i ett av världens rikaste länder tillhör man en grupp som aldrig nånsin pekas ut som samhällsproblem, eller hinder för tillväxt, jämlikhet, tolerans och andra positiva värderingar. I själva verket pekas såna som jag ofta ut som en eftersträvansvärd norm. De som anses “annorlunda” förväntas vilja bli ungefär som jag. Det antyds till och med att samhället blir mycket bättre då. Ekonomin ta fart. Arbetslösheten minskar. Människors oro stillas.
Alla samhällen pekar ut sina problemmänniskor. I Sverige i dag är det muslimerna eller invandrarna som är problemet. Svartskallarna, kort sagt.
Jag slår upp morgontidningen och läser om den svåra integrationen, att arbetslösheten bland invandrade ökar igen, att de är sämre bilförare, att invandrarkvinnor lever isolerade och flickor tvingas bära slöja. Varje dag en ny larmrapport. I våras slog till exempel Malmö stad till med ett politiskt krisprogram där svartskallarna i Rosengård pekades ut som stadens största sociala problem.
Hur känns det att varje dag möta bilden av sig själv som en samhällsbörda och en otillräcklighet?
För exakt hundra år sedan inledde W.E.B. DuBois sin klassiska bok “The Souls of Black Folk” med just den frågan. Den kommer som en uppercut på bokens första rader. DuBois, som var en storslagen afroamerikansk intellektuell aktivist, svarade att det var en märklig erfarenhet. Som att leva bakom en slöja där man lär sig “att alltid betrakta sig själv genom andras blickar, att mäta sin själ med ett måttband från en omvärld som ser på med förnöjt förakt och medlidande”.
Orden brinner som eld på tegelväggarna i Rosengård.
Under flera år har arbetslösheten bland svartskallar – fattigdomen och utanförskapet – förklarats med att de saknat utbildning, talat krattig svenska eller ingen alls, inte sökt arbete tillräckligt envist utan slagit sig till ro med socialbidrag eller haft en kultur som inte funkar i svenskt arbetsliv.
Både forskningen och det politiska samtalet har lugnt och självsäkert utgått från att de så kallade invandrarna är otillräckliga och måste anpassas. Det är “dom” som ska integreras och läggas till rätta. Inte “vi”.
Nu börjar bilden spricka. I rapport efter rapport påpekar till exempel Integrationsverket att de vedertagna förklaringarna inte håller. Det verkar helt enkelt inte vara nåt större fel på svartskallarna. Immigranterna från länder utanför Europa är i själva verket lika välutbildade som etniska svenskar. Den mest lågutbildade invandrargppen i Sverige är den Nordiska.
Istället träder en annan förklaring fram: en rasdiskriminering som är strukturell och genomsyrar hela samhället. Den åtskillnad som DuBois för hundra år sedan kallade “the colour line” verkar fortfarande finnas kvar – även i Sverige.