Två kvinnliga romanförfattare tecknar kontinentens framtid. Per Wirtén besöker ett frirum mellan patriarkat och rasism.

Calixthe Beyala: Vår förlorade heder
Översättning: Åsa Larsson
Leopard

Assia Djebar: Sultanbrudens skugga
Översättning: Ingvar Rydberg
Leopard

Vår över Paris och Saida håller hårt i kniven. 50 år gammal hade hon äntligen bestämt sig för att ge bort sin certifierade oskuld. Men mannen visade sig vara en impotent bedragare som vände sig om och kränkte hennes heder. Det blev kulmen på de dagliga förödmjukelser hon levt med, först i Kamerun och nu i Paris, varje dag lika osedd och obekräftad av en patriarkal omgivning. Nu måste det få ett slut. Den förlorade hedern hämnas.
När hon väntar i porten kommer en svart man i aprikosfärgad kostym fram och undrar om det är så smart. Tänker hon göra samma sak med hela det vita rasistiska Frankrike, samhället som dömt henne till utanförskap, som förnekar henne chansen att flyga första klass och ha tjusig bil med lyse i?
Calixthe Beyala turnerar de plågsamma hedersmordsdebatterna med uppfinningsrik enkelhet i sin genombrottsroman. Lätt, roligt. juste. I första delen störande läsarflörtigt då Beyala berättar om den fattiga förorten i Saidas, och hennes egna, födelsestad. Men när storyn landar i Paris blir det råare, rakare, gråare och därför roligare att läsa.
Assia Djebars ”Sultanbrudens skugga” ger sig in i samma problematik. Men utan nåd. En knallhård kontrats till Beyalas charmanta stil. Och ändå så nära: oskuldens centrala plats, helvetet i att aldrig ses, att leva som ingen i ett vakuum där världen är avlägsen som om på en annan planet.
Djebar skriver utan skugga. Som vit hetta. Och hennes kvinnor, de instängda och beslöjade, längar efter just denna vithet – rymden och himlen över Alger.
Beyala ger oss en gäckande gestalt, Saida, som flyttar från Douala till Paris, lever en av det samtida Europas ”stora berättelser”, upptäcker att uteslutningen är densamma på båda platser och att europeisk självbild mest är humbug.
Djebar efterlämnar i sin tur en oförglömlig gestaltning. Två kvinnor. Den förtryckta plågade beslöjade Hajila som berättas och betraktas av textens författare, den emanciperade Isma. Positioneringen är skarp och fullständigt medvetet gjord. Blicken är riktad från den priviligierade kvinnan nedåt mot den hon vill befria. Hajila blir ett objekt för både mannens förakt och Ismas liberalism. Det är fruktansvärt smärtsamt och bilden som används för att beskriva detta reformistens eviga dilemma är såret. Och det är just här – inte i det välbekant glödgade hatet mot sjalar och haremsmurar – som boken bryter sig in med våldsam kraft i de laddade diskussionerna om slöjor, hedersmord och misshandel. Drar ut välviljan i det vita ljuset.
Varför skriver jag oupphörligen om allt detta lidande, undrar Isma. Befriad men plågad av det våld hon ser hos grannfamiljerna, förtvivlad av att förändringen är så långsam, skrämd av hur historien kastar sin mardrömslika skugga över unga män och kvinnor. Som frigjord släpar hon skulden: varför klarade just jag mig undan instängningen?
Många vill säkert läsa Djebar som ett angrepp mot islam. Men hon ger i själva verket varken islamofobin eller kulturessentialismen minsta lillfingersnagel. Det är patriarkatets maktutövning hon hamrar mot med sitt effektivt återhållna ursinne. Det är männen. Alla män. Mannens kropp är muren som skiljer kvinnorna, skriver hon. Hennes generalisering och ovilja att skilja mellan strukturer och personer är på gränsen att bli lika besvärande som islamisternas och islamofobernas järnringar. Romanen hotar på så vis att gå i baklås. Hela tiden. Men gör inte det.
Känslan av storslagenhet kommer inte bara ur vreden utan att Djebar lika skickligt behärskar sensualismen. Till sist kan Isma möta Hajila i det turkiska badets drömlika fukt där vilans vatten fyller små kopparskålar, nakna mjuka kroppar vilar mot porslinskanter och marmorgolv, där minnen lösgör sig och faller som gamla hudflagor eller rinner undan som hennafärgen ur hårsvallen.
På flykt från traditionen är det ändå i en av Algers mest traditionella rum – hammamen – som de båda kvinnorna kan nå varandra. Om än bara för några korta minuter och i skuggan av Calixthe Beyalas slutsats: ”En afrikan kan inte vara lycklig. Vi har så många miljarder kilometer förflutet, men inte ett enda steg framtid”.