Reporter med knutna nävar

Recension av Anna Polikovskajas reportagebok Putins Ryssland
(Ordfront. Översättning: Hans Björkegren.)

Putin? Avskyvärd. Landet han administrerar? Ett svart hål. Men värst är vår likgiltighet. Den som Anna Politkovskaja hamrar mot. Med knytna nävar skriver hon Rysslands bottomline: ”Tar man livet av någon blir man respekterad.” Stilen brukar kallas brutal uppriktighet.
Jag vet inte vad jag ska tro om Politkovskaja — ett whacko eller världens skarpaste? Men jag älskar hennes ryska reportage. Likgiltigheten ger sig och istället kommer febern.
Berättelserna om människors öden är ett disharmoniskt pärlband: fult, ihoprafsat, lagat. Om gamle soldaten Ivanov som dog fastfrusen i golvet hemma i sin utkylda lägenhet en smällkall vinterkväll. Eller Pavel Fedulovs stjärnkarriär från småligist till maffioso och industrimagnat. Alla misshandlade soldater som ruttnar bort, säljs som slavarbetare och mördas av sina sviniga befäl. Pärlorna sammanfogas hjälpligt till en dokumentär novellsamling. Den korrupta laglösheten påminner om den man möter i frän litterär realism om 1930-talets USA. En del vinner rysk kaviar, andra försvinner in i den regntunga skymningen som jagade spökgestalter.
Politkovskaja är ingen analytiker. Hennes stil med starkt målad personjournalistik är den som gav svensk kvällspress karaktär, men inte längre finns kvar. ”Jag är en mänsklig varelse. Jag lever och skriver ned vad jag ser,” skriver hon och låter som gamla Expressenstilister.
Men det finns en analys. Ett budskap som brådskar. I sin förra reportagebok beskrev hon kriget i Tjetjenien som en cancer på väg att döda hela Ryssland. Det fullföljer hon nu. Men med tillägget att Putins epok innebär en skrämmande återkoppling till det gamla Sovjetunionens filosofi. Klippkapitalister och sovjetidologi smälter samman. Repressionen växlar in i beprövade spår. Psykvården används politiskt. Gamla gestalter gör come-back. Det förflutnas skuggor faller fetare.
Det är sällan vackert skrivet. Disharmonierna skriker. Hon klipper samman rättegångsdokument med möten hemma vid köksbordet och långa avsnitt klassisk muck-raking. Tonen är elak som vinterkylan i Irkutsk och sorgsen som en mörk fyllevisa. Det här är allvar. Journalistikens själva mening.
Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.