En välfärdsstat i lågor

I Paris förorter brinner bilarna. Och på radio hör jag att det varit skottlossning i Grigny. Varför blir jag förvånad, tänker jag.

Grigny ligger långt söder om Paris. Bortglömt och isolerat i vacker natur. Pendeltågsstationen ser ut att vara direktimporterad från Sverdlovsk. En klunga hyperhöga hus på en klippa utstrålar gemyt. Fattigdomen finns längre bort i de låga trevåningshusen.
Grigny planerades av en omtänksam arkitekt. Det byggdes för att fattiga skulle må bra. Låga hus. Ingen biltrafik. Stora gårdar med lekplatser. Varje port har sin egen stil så även små barn ska hitta hem.
Ändå har allt gått åt helvete.
Och nu skjuter dom från fönster och sopcontainers.
Frankrike är en välfärdsstat med ambitioner. Precis som Sverige. Men i Grigny är det som att de inte funkar. Människor faller emellan och ingen fångar upp dom. Jag minns den stridbara Martine, en riktig moraltant, som organiserade folk i stadsdelen. Hon berättade om hyresstrejker och ockupationer. Och om en överväldigande känsla av att vara övergivna.
I England lät det likadant. Från slutet av 1970-talet och mer än tio år framåt skakades städerna av kravaller, våld och utbrända affärslokaler. Vem minns inte stadsdelar som Handsworth och Brixton? Linton Kwesi Johnson gjorde hård reggaepoesi av polischocker och tårgas. Clash sjöng ”You can crush us, you can bruise us, but you’ll have to answer to — the guns of Brixton”.
Våldet ledde så småningom, tydligast efter Tony Blairs valseger, till en radikal politisk omläggning. Poliskårens rensades på rasister. Uppdraget blev nu att ”administrera mångfalden — managing diversity”. Brick lane blev Londons nya hyperexotiska turiststråk. Asian underground, Monica Ali och Vita tänder tecken för det nya mångkulturella UK.
I Frankrike märks inga sådana möjliga öppningar. Jag är orolig för Grigny.
President Chirac garanterar orörligheten, de Villepin den aristokratiska arrogansen och Sarkozy det vita Frankrikes skräckslagna tro på mer hårda tag från polisen — och snart även militären. Men den som kan läsa förstår. Den franska oviljan att acceptera det kosmopolitiska har kraschat. Tjugo års ekonomisk politik för bevarad arbetslöshet har fått sitt kvitto.
I juli smällde bomberna i London. Men det ledde till en mer sammansvetsad mångkulturell stad än nånsin. Aldrig utan problem. Men Brixton är nu en juste stadsdel. Bethnal Green, det grymma hjärtat i East End, är fattigt men ändå idylliskt. Regeringen har satsat jättepengar på skolor, närvård, arbetsförmedling och bibliotek. Och det märks. Åk dit. Det är en kick.
I Bethnal Green är alla offentliga skyltar nu tvåspråkiga: engelska och bengaliska. Ett symboliskt, och praktiskt, erkännande av verkligheten. Sånt är fortfarande otänkbart i Grigny.
Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.