Vem vill bli intellektuell?

Den brittiske sociologen Frank Furedi undrar vart alla intellektuella tagit vägen. Förflackning och infantilisering breder ut sig, suckar han i en ny bok.

Frank Furedi: Vart har alla intellektuella tagit vägen?
Översättn: Ulrika Jacobsson
Daidalos

De intellektuella är en klassisk stridsfråga. Behövs de? Har de skuld till folkmord och övergrepp? Men under senare år har en helt ny fråga trängt sig på: Var har de tagit vägen? I Frankrike undrar många om de intellektuella spelat ut sin roll eftersom inga nya Sartre träder fram. Och i Sverige sitter andra och längtar efter en ny Olof Lagercrantz.
Intellektuella har alltid överskattats men nu är de totalt marginaliserade, skriver den brittiske sociologen Frank Furedi i en energisk liten pamflett. Arg, bekymrad och pessimistisk. De intellektuella har tappat gadden, själva den grundläggande impulsen har försvunnit och deras position undermineras mer för varje dag, attackerade både inifrån och utifrån, menar han.
Den inre fienden är postmodern filosofi, antielitism och relativism. Kort sagt av ett förakt för upplysningens ideal. De intellektuellas auktoritet vilade på anspråket att stå för sanningen, skriver han. Men den pinnen har de nu dekons1rat bort. Michel Foucault pekas ut som förfallets fader. Furedis kritik är opreciserad, ibland låg (och inte särskilt intellektuell) — men vanlig.
Men det är hoten utifrån som han ägnar mest energi, som är huvudärendet. Han spanar ut över universitet, kultur, politik och utropar till sist uppgivet att ”Förflackningens anda vilar över hela samhället”. Hans bekymmer är välbekant: för mycket jämlikhet och demokrati — men nu uttryckt som inkludering och erkännande — leder till att alla nivåer sänks, att kulturen infantiliseras och hela det intellektuella landskapet jämnas ut till en brundassig och mager savann.
Han formulerar en ambition att inte falla ner i konservativ elitism, utan hitta läget där demokratisering och hög elitnivå kan sammanfalla. Spännande. Men han glömmer snabbt tanken och faller ganska djupt. Pamfletten blir en ostadig missil mot den utbildnings- och kulturpolitik som länge gällt i Sverige, och med new labour nu vinner mark även i Storbritannien.
Men hans beskrivning av hur intellektuella som enskilda förlorat i betydelse och hur det hänger samman med demokrati, jämlikhet, utbildning är samtidigt träffande. Auktoritetstron har tappat luften. Men innebär det nödvändigtvis förflackning? Kanska kan man istället se det som att rösterna blivit fler, samtalen mer sammansatta, säkert fragmenterade och inte längre koncentrerade till några mäktiga arenor utan utspridda, inte som spektakulära och underhållande holmgångar mellan giganter som på Lagercrantz och Sartres tid men intressantare och mer mångfacetterade. Alltså en vinst.
Furedi sågar sin kollega Stefan Collini för att ha dragit slutsatsen att de intellektuella ”blivit vanliga” och inte längre tror sig vara ”exceptionellt viktiga”. Jag tror tvärtom att Collinis iaktagelse är smart och andas optimism. Därför drömmer jag om intellektuella som vågar ta ansvar för sina småbarn varje dag, gå på föräldramöten, engagera sig i konkreta samhällsfrågor och samtidigt läser Platon, Locke och hela serven. På Lagercrantz och Tingstens dagar läste de, gick på krogen och skrev. Ignorerade det där andra, definierade sitt yrke som uteslutande manligt och blev därför livsfarliga.
Men naturligtvis har Frank Furedi i viss mån ändå rätt i sin pessimism. Även om det förefaller underligt att peka ut staten som det stora hotet, de statliga institutionernas ”erövring av det kulturella och intellektuella livets domäner”, i en tid när just staten varit på kontinuerlig reträtt i femton år. Och nästan excentriskt att vara så himla upprörd över new labours svaga ansatser till jämlikhetspolitik, så kallad inkludering, när den totala bilden domineras av växande klassklyftor.
Det riktigt allvarliga hotet mot intellektuell diskussion sveper han däremot förbi i förbigående, nämligen marknadens strävan att utplåna de olönsamma arenor som privata tidningsägare och andra länge upprätthållit. Proletariseringen av de intellektuella är ju det mest akuta problemet för oss som skriver. Har jag råd att vara intellektuell, är den dagliga frågan vid frukostbordet.
Furedi landar i en samtidsbeskrivning där eliten inte längre vågar ta ansvar, eftersom den trasslat in sig i självförakt och antielitism, samtidigt som allmänheten förvandlats till en viljelös massa. Det är en lockande pessimism. Men utan egentlig förankring.
Nuet utmärks ju tvärtom av folk som går sin egen väg. Som är sprängfulla av viljor. Som inte längre kan kontrolleras. Som fäller konstitutioner, korsar gränser, protesterar och vänder etbalissemangen ryggen. Problemet är väl att eliterna — de politiska, intellektuella och kulturella — inte riktigt klarar att hitta rätt i den demokratiska villervallan. Därför blir överkörda och tillplattade. Och att folken saknar rörelser, arenor för gemensamt handlande, som kan kanalisera all energi och där de kan möta de intellektuellas uppdrag att säga sin sanning till makten. Läget är inte förflackning och intellektuellt vakuum, utan en explosiv oförutsägbar instabilitet.
Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.