Vilka är vi?

Idén om de fixerade identiteterna har sett sina bästa dagar. Per Wirtén drar en utvecklingslinje från Robinson Crusoe till Maria-Pia Boëthius.

Överallt diskuteras hur människor söker sin identitet. Men gör vi verkligen det? Kan man inte tänka sig det motsatta: att vi äntligen börjar befria oss från identiternas tvångströjor, att identitet blivit ett problem just för att vi är på flykt från hela idén.
En lång epok i hur människan uppfattar sig själv är i sådant fall på väg att blekna bort. Inte för att filosofer förutsäger det, men för att människor vill ha frihet att röra sig.
De fixerade identiternas tidsålder är helt enkelt över.
I går skrev Maria-Pia Boëthius i Svenska Dagbladet, med träffsäker swing, att kvinnovarandet är i upplösning. ”Berättelsen ’kvinna’ är slut — har nått ’the end’ — och upprätthålls nu framför allt av medier och opinionsbildare och författare upptagna av att beköna världen på gammalt, igenkännbart manér.” Människan är på väg bort från föreställningen om stabila kvinnliga och manliga identiteter. Förvirringen runt Feministiskt initiativ orsakas av att det nya partiet är det första som på allvar bejakar det här skeendet, skriver hon.
Men det är inte bara könsidentiterna som tumlar runt och förlorar gränsmarkörer. Samma sak sker med tillhörigheter som etnicitet, ”ras” och nationalitet. Allra tydligast i vardagslivet i Europas storstäder där gamla gränser och gemenskaper ifrågasätts. Människor är på rymmen. Fasta kategorier förångas — från att ha betraktats som naturliga och biologiska förvandlas de till berättelser och sociala uppfinningar redo att ifrågasättas och omvandlas.
Samtidigt möts frihetsförsöken av gränsväktare som är beredda att använda både verbalt och fysiskt våld för att rädda en gammal stabil ordning. I London bor självmordsbombare och gränsupplösare i samma kvarter. De grubblar över samma saker. Men de når helt olika slutsatser.
Hatet mot kvinnor, homosexuella, transvestiter, könsbytare och omanliga män växer ur samma rädsla för otrygg frihet.
Skeendet bearbetas i queerfilosofi och politiska idéer om det kosmopolitiska och mångkulturella. Det sprider oro bland intellektuella och opinionsbildare. Skapar förvirring i de administrativa systemen som förgäves försöker anpassa viljan till frihet i projekt som mångkulturår och snart helt säkert även queerår.
Det är en revolution, precis som Boëthius skriver. För det här innebär att hela den moderna idén om människan som individ ifrågasätts.
Man brukar säga att Robinson Crusoe var den första individen. Han trädde fram i offentligheten, som romangestalt, våren 1719 och bar på de egenskaper som utmärker tanken om individen. Där finns inre egenskaper: äkthet, homogenitet och en fast identitet. Individen fixerad i samhällshierarkin med nya genus- och rasegenskaper.
I Daniel Defoes roman ägnar sig Robinson Crusoe år efter år att bygga murar runt sitt hem. Det finns inga fiender, men han fortsätter ändå med befästningsarbetet. Murar som byggde upp den egna individen. Våra murar. Det är dom skyddsvallarna som nu vittrar sönder.
Med kvinnan, mannen, svensken, afrikanen, den vita och den svarta faller också individen som vi skapat den. En politisk och existentiell idé som kanske är bräckligare än vi trott. 1938 skrev antropologen Marcel Mauss att den ”är formulerad bara för oss, mellan oss”.
För några år sedan träffade jag den gamle franske sociologen Alain Tourraine i Paris. Han naglade fast min blick och väste: ”Jag hatar identiteten”. Då förstod jag inte riktigt vad han menade. Nu delar jag hans åsikt. Till hundra procent.
Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.