Vinnarens historia

Recension av Göran Häggs "Välfärdsåren. Svensk historia 1945 – 1986." (Wahlström och Widstrand).
I dag kommer Göran Hägg ut som raffinerad gråsosse. Han har nämligen skrivit en krönika över välfärdsepoken. Av mycket elegant slag.

Han rullar på med en kronologisk redogörelse som inleds 1945 och avslutas med skottet på Sveavägen 1986 där projektet fick sin symboliska slutpunkt. Det mesta är välbekant och kunde blivit mer grått än raffinerat. Men Hägg lyfter hela epoken med en övertygande berättarskjuss. Folkhemsstatistik, regeringsgräl, Hylands hörna, allt sveps med av starka undervindar och skjuter i väg upp mot frihetens rike. En riktig powerstory.
Han tvekar inte för starka ord. Välfärdsåren var lika grandiosa som stormaktstiden. Två epoker när Sverige klev ut på den europeiska arenan med visst schvung. Däremellan mest mörker. Och nu på väg tillbaka i detta förbannade grådask. Det enda unika med dagens Sverige är välfärdsstatens historia, konstaterar han resignerat.
Den här boken hade absolut inte kunnat skrivas för fem år sedan. Då var välfärdsstaten fortfarande extremt omstridd. Hatad av Bildts nyliberala höger. Polemiskt omkramad från andra hållet. Men vad Hägg nu försöker är en konsensustext från mitten. En berättelse som försöker återupprätta ett slags objektiv blick och slutanalys där alla samlas runt nationens ärorika historia.
Men inte utan ställningstaganden. Frågan om tvångssteriliseringar sveps undan, Kris i befolkningsfrågan återupprättas, de borgliga striderna mot ATP och annat förlöjligas, myten om välfärdsstaten som tillväxtfientlig dödas med kalla siffror, neutralitetspolitiken förklaras för succé och Bildts u-båtstjafs som god komedi. De enda som egentligen spårar ur är skolbyråktarena och författarna.
Tidigare var detta polemiska slutsatser. Nu kan de plötsligt framställas som sunt förnuft. Den som inte håller med är extremist. Tiden har långsamt skiftat anda och förändringen börjar nu bli uppenbar.
Äntligen, tänker jag. Hägg har ju rätt. Välfärdsstaten var den enda av 1900-talets utopier, och revolutioner, som slog rätt och nådde frihetens rike.
Men det är ändå nåt som skaver när jag läser. Mest när han närmar sig min tid. På 1970-talet gick jag på högstadiet. Hägg är då fortfarande lyrisk. Välfärdsstaten har visserligen haft sin högsommar, med omläggningen till högertrafik 1967 som ljus midsommarfest, men allt är fortfarande på topp. Problemet är att jag minns de åren som vedervärdiga, som om allt vaggades in i vintervåta lovikavantar, ett mentalt 1950-tal.
Konsensustexter är farliga. Dom döljer alltid något. Motröster måste sopas undan, minnen justeras. Hägg skriver inifrån välfärdsstatens eget centrum. Han står på en höjd i Stockholm, först i förorten och sedan allt mer city, och ser ut över landet. Det är katederblicken. Jag minns den från högstadiet och jag vrider mig som en mask.
Det här är den privilegierade vinnarens berättelse, tänker jag. Det är där det skaver. Hägg är stockholmare, fyrtiotalist och vit medelklassman. Och det färgar storyn alldeles för mycket. Här saknas massor. Tystnaderna från de som avvek från den rakspåriga socialdemokratiska framstegssynen lämnar tomrum på sidorna. Flyttlassens människor, de som låstes in på institutioner, de minoriteter som Christian Catomeris skildrat i ”Det ohyggliga arvet”, de skolkamrater som med oförglömlig brutalitet slogs ut under mina högstadieår, de dubbelarbetande kvinnorna, de invandrare som kom för industrijobben. Var är dom som betalade priset för välfärdens rike?
Göran Hägg delar en av den traditionella socialdemokratins svagheter: kärleken till det enhetliga och homogena. Han kallar det för ”den socialiserade människan”. Men handlar inte bara om människan utan även om nationen, historien, kulturen och mycket annat.
Jag saknar en vilja att spräcka den myten. Den står så himla mycket i vägen för en vidgad frihet. Socialdemokrati handlar inte om en socialiserad identitet utan om en demokratisk och jämlikhetssträvande. Något helt annat och mycket större.
I slutkapitlet förvandlas konsensusingenjören oväntat till en rasande tiger. Hägg angriper de reformer som monterat ner välfärdens institutioner och öppnat för nya klasskillnader. Helt rättvist. Och samtidigt lite begränsat i sina perspektiv. Kan man verkligen tänka sig historia som små tidsavgänsade lådor? Kan man inte säga att jämlikheten retirerat i Sverige, men att EU samtidigt — och trots nyliberala anstormningar — gjort välfärdsstaten som norm för hela Europa? Ett steg bakåt, två framåt. Spretigare och utan lovikavantar på elementen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.