Folkmordens mekanismer

Lundaprofessorerna Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson drar i sin ambitiösa bok om folkmordens historia slutsatsen att rationellt handlande och planering styr dödandet, inte de galna tyrannernas nycker.

Recension av: Kristian Gerner & Klas-Göran Karlsson: Folkmordens historia (Atlantis)

Det finns en stark vilja att förklara folkmord med galna tyranner: Pol Pot, Hitler, Stalin, Saddam Hussein. Förintelsepolitik kopplas på så vis till psykisk sjukdom och ondska hos enskilda. Jag tror att det inte bara är en vilja. Det är en längtan. Och kanske en skyddsmekanism för att slippa tänka det förfärliga.
Historikerna Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson, båda vid Lunds universitet, hamrar envist för att få omkull den där skyddsmuren. I slutet av sin mäktiga bok om folkmordens historia skriver de att mördandet ”varit fråga om ett rationellt handlande, inriktat på att nå specifikt uppställda mål och orienterat mot framtiden.” Torra ord med touch av byråkratisk vetenskap, som det mesta i deras bok, men innebörden ger kårar av obehag.
De nämner redan i första kapitlet sociologen Zygmunt Bauman som 1989 drog slutsatsen att förintelsen var typisk och inte unik. Förklaringen till folkmord, som det nazistiska, fann han i de moderna samhällenas innersta, vardagliga och för de flesta helt självklara processer. Folkmordets virus ligger inbäddat som insekten i en bärnsten. Inne i själva samhällsmekaniken. Ondskan är banalt grå, som Hannah Arendt konstaterade.
”Folkmordens historia” är en ambitiös bok. Den har inte alls samma starka, upprörande och uppfordrande efterklang som Samantha Powers ”A Problem from Hell” — en skarp sen väckarklocka för mig och många andra. Istället gräver Gerner och Karlsson i tyngre materia för större klarhet. Jag vet inte om de lyckas — jag tror inte det — men att följa grävandet är exceptionellt intressant.
De koncentrerar den mesta kraften på tre exempel. Det turkiska folkmordet på armenierna under första världskriget som de kallar de det arketypiska. Ett mönster lades på plats. Terrorn var avsiktlig och centralstyrd. Mördandet växte ur drömmen om en homogen och likriktad turkisk nation, där kosmpolitiska och ”främmande” grupper inte hade plats.
Förintelsen av Europas judar är det paradigmatiska folkmordet. Det mest absoluta. Dödandets centrumpunkt. Och därför det som alla andra måste jämföras med.
Stalins massmord på självägande bönder, så kallade kulaker, och även andra grupper kallar de för det signifikanta andra folkmordet. Det var helt enkelt drastiskt annorlunda — målet var till exempel att utplåna en klass, inte en folkgrupp — men mekanismerna och tänkandet ändå så lika.
Samtidigt drar de upp tre historiska linjer för folkmorden: den tyska, den koloniala och den kommunistiska. De visar hur den tyska linjen går från folkmordet på hererofolket i Sydvästafrika som inleddes 1904 och blev ett laboratorium i modern förintelseteknik. Via tysk support till folkmordet på armenierna. Fram till andra världskrigets industriella förintelsemaskineri. Sambanden är inte bara politiska, de är också personliga. De medicinska exprimenten på hererofolket leddes till exempel av Eugen Fischer, senare lärare åt Josef Mengele.
Gerners och Karlssons ambition är att jämföra, diskutera, kategorisera och definiera. Däremot inte att berätta. De redovisar konkurrerande forskning. Olika förklaringsmodeller, teoretiska och empiriska slutsatser. De vänder och vrider. Man lär sig massor, tänker tusen tankar. Men det är mäktigt att ladda ner. Och till sist tappar man överblicken. Oklarheten växer dramatiskt.
Grundproblemet är naturligtvis vad ett folkmord är för något. Begreppet är nytt, erkändes först efter andra världskriget som resultat av en ensam aktivists heroiska arbete: Raphael Lemkins. Han menade att folkmord var försök att utplåna en hel grupp människor, oavsett vilken typ av grupp. Men i FN:s konvention mot folkmord snävades det in till en etnisk eller nationell tolkning.
När Stalins terror mot specifika grupper, som kulakerna, kallas folkmord är det i Lemkins anda. Men inte efter FN:s bokstav. Men när Gerner och Karlsson sveper in hela det sovjetiska slavsamhället och GULAG görs begreppet mer oklart. Tydligt däremot då khmererna försökte utplåna Kambodjas ubildade stadsbor. Pol Pot biologiserade klassbegreppet: man ärvde klass, menade han. I praktiken menade ju Stalin samma sak.
När de sedan inkluderar Putins rasistiska terror mot tjetjenierna i folkmordens historia börjar avgänsningarna flyta. Brutalt krig och folkmord glider då samman. Trots att de pekar på skillnaden: folkmordets praktik fortsätter även sedan krigshandlingarna upphört. Är det verkligen fallet i Tjetjenien?
I vissa fall har de alltså en generöst inkluderande definition. I andra inte. Att de helt utesluter de stora koloniala folkmorden blir just därför anmärkningsvärt. De har inte ens en tillfrädsställande diskussion om varför.
Avsikten var tydlig i detaljer, men inte i helheten, när urbefolkningarna i Nordamerika, Australien och Söderhavet utplånades. Men folkmorden var inbäddade i en världsbild som legitimerade och förklarade dem. De som dog var ”förflutna människor”, som Stalin senare sade om kulakerna.
Men intention är inte avgörande för Gerner och Karlsson. De inkluderar nämligen det belgiska ultravåldet i Kongo som folkmord. Där fanns ingen avsikt, men en funktionalitet, skriver de. Som om inte samma sak gällde i Nordamerika.
Jag kan inte se annat än att de koloniala folkmorden är tätt integrerade med 1900-talets i Turkiet, Tyskland och Sovjet. De binds samman av koloniala och nationella ideologier, med de modernitetens djupstrukturer som författarna diskuterar. Det är i de koloniala erövringarna, bland slavauktioner och skräckbilder av kannibaler, som den moderna människan och många av det västerländska samhällets — inklusive Sovjetkommunismens — grundvärden skapas. Där ser européer för första gången att utplåning av andra är en möjlig lösning på konflikter och dilemman. Det var redan där folkmorden gjordes banala.
På slutet återvänder de till Bauman. Till en oväntad bild som öppnar dörren till det självklara men ändå slutna rummet där folkmordstanken förankras: ”Trädgårdsskötseln och läkekonsten är funktionellt utpräglade former av den verksamhet som innebär att nyttiga element, som ska få leva och frodas, avskiljs och isoleras från skadliga och osunda element som måste utrotas”. Rummet vi lever i.
Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.