Prolog: Novemberrevolten

När de fattigaste och mest föraktade äntligen sade ifrån var innerstans radikaler bekymrade — inte solidariska.

Rapporterna från Paris hade varit uppskakande hela veckan. Brinnande bilar. Söderslagna daghem. Skottlossning i Grigny. I regeringskvarteren var det ständiga presskonferenser, men utan nyheter. Chirac garanterade politisk orörlighet, de Villepin fortsatt arrogans och Sarkozy en kompromisslös våldspolitik.
Läget var mörkt. Jag kände mig nedstämd av den franska vänsterns tystnad. Var fanns fackföreningsrörelsen? Socialistpartiet? Alla stridsglada aktivister? Attac och andra globala rättviserörelser? Det skrevs lite upprop, såg jag på nätet. Men på gatorna var det tomt. När de fattigaste och mest föraktade äntligen sade ifrån var innerstans radikaler bekymrade — inte solidariska. I Paris! Där minsta incident kan framkalla strejker och fylla gatorna med röda banderoller.
På kvällen samma dag ringde en bekant. ”Jag tänker på det här som ett möjligt epokskifte — även om det är ett slitet ord — ett läge när något kantrar och vänder,” sade han och lät oförskämt optimistisk. ”Nåt har hänt som vi inte fångat upp på radarskärmen. Missat att förstå. Men nu är det här.” Han är liberal, arbetar på en arbetsgivarorganisation och är ingen rebellromantiker.
Men han hade kanske rätt. Efter bränderna blåste askan i grå molnbankar över torgen. Vinden svepte med sig hela det integrationspolitiska språkspelet och de inhyrda mångfaldskonsulternas terapeutiska babbel. Var det någon som såg krav på integration under kravallerna? Samtidigt försvann två decennier av ekonomisk politik där först liberaler och sedan även socialdemokrater lagt ner idén om full sysselsättning. Och bort med all aska virvlade också möjligheten att fortsätta blunda.
Någon vecka senare samlade jag ihop spridda tidningsklipp. Jag läste med stigande förvåning. Svenska Dagbladet beskrev i en ledare upploppen som ”ett positivt tecken att det visas ett medborgerligt motstånd i de drabbade förortsområdena” (10/11). Den liberala högerns kommentarer var påfallande ofta inriktade på en bättre framtid: formulera problemen och föreslå reformer. De andades optimism.
Jag önskar att Europas socialdemokrater kunde uttrycka samma känsla av att samhället faktiskt kan förändras, politiken läggas om radikalt, arbetslöshet och orättvisor övervinnas. Men den är lika frånvarande som aktivistvänstern var på Paris gator. Det är tyst. Som att dundret från förorterna inte nått fram.
Tänk om novemberupproret öppnar för att hela det politiska fältet, under hot, enas om arbetslöshetens och ojämlikhetens förbannelser? De optimistiska nyliberalerna erkänner ett ekonomiskt misslyckande och den pessimistiska socialdemokratin ett bortglömt uppdrag. Det ligger kanske närmare än man kan tro.
Men fortfarande envisas båda sidor med att knipa samman ögonen för upprorets utlösande ögonblick. Det är en förfärlig bild av läget i Europa hösten 2005, mer omvälvande än de envisa kurvorna över arbetslöshet och klasskillnader.
Platsen för den omskakande bilden är vardaglig: en grusplan med två fotbollsmål. När en grupp poliser oväntat närmar sig springer alla svartskalliga barn och ungdomar skräckslagna därifrån. Två klättrar över ett taggtrådsstängsel, in i en transformatorstation där de dör. Deras skräck är i Europas hjärta. Det är en scen vi tror hör hemma i den amerikanska Södern 1960. Egentligen var som helst, bara inte Europa. ”Today the colour line, is the power line, is the poverty line,” som Asian Dub Foundation sade om läget för några år sedan. Och ”the line” upprätthålls med just den rädsla som fick ungarna att springa.
Dagarna efter vändes situationen. Vita journalister, politiker och brandmän hotades och skrämdes bort från samma förortsområde. Beskrivningarna av hur Europa allt tydligare präglas av rasdiskriminerande strukturer blev plötsligt påtagliga, fysiska och väldigt obehagliga. Ljuset sved som när man bränner en fotoblixt rakt i ögonen. Några grabbar knuffar hotfullt den svenska reportern, försöker rycka till sig mikrofonen, ropar att hon kan dra åt helvete. Det sänds rakt ut i svensk radio. På vilken sida är du? Ändå fortsätter de flesta envist, med en förlamande känsla av panik, att blunda för Europas ”colour line”.
Ingen borde egentligen vara förvånad. Larmklockan ringde för länge sedan. Från slutet av 1970-talet och drygt tio år framåt brann Englands storstäder i klassiska raskravaller. Vem minns inte stadsdelar som Handsworth, Notting Hill och Brixton? Linton Kwesi Johnson förvandlade polischockerna till stenhård reggaepoesi och Clash sjöng ”You can crush us, you can bruise us, but you’ll have to answer to — the guns of Brixton”.
Den gången ledde våldet till en radikal politisk kursändring, även om det dröjde till Tony Blairs valseger. Det gamla rasistiska England förklarades oacceptabelt. Polisen röktes ut. Det satsades pengar i fattiga stadsdelar där vårdcentraler, skolor och arbetsförmedlingar rustades upp. Nya bidragsformer sjösattes. Att modernisera Storbritannien innebar att göra det mångkulturellt och kosmopolitiskt. Den nya politiken förklarades som att administrera mångfalden — managing diversity. Samtidigt som man inkapslade en bäsk självmotsägelse genom att fullfölja en hård asyl- och invandringspolitik med stängda gränser.
England förändrades verkligen, till det bättre. Det märks i statistiken och syns när man åker dit. Rasdiskrimineringen, rasistiska attityder och strukturer är kvar. Men nu erkända: de finns och de måste övervinnas. Vägen dit är ett slags social ingenjörskonst i mikroformat.
Men i Frankrike har alla, från höger till vänster, bitit sig fast i en annan politik. Man vägrar erkänna den mångkulturella verkligheten. Den brittiska vägen innebär nationellt sönderfall, argumenterar vänsterns företrädare. Rättigheter, välfärd och demokrati förutsätter homogenitet och kulturell likhet, fortsätter de. Att erkänna kulturella olikheter — det dagliga spelet där människor korsar gränser och skapar helt nya identiteter och livsmönster, andras behov av stabila gemenskaper rotad i egen historia och massor av ofrånkomliga värdekonflikter som utmynnar i ändlösa förhandlingar — framställs som hot mot hela den franska republikens grundvalar. Enighet är omöjlig utan enhetlighet, är deras slutsats.
Grundidén är att alla ska inneslutas i det franska. Men i praktiken fungerar det stenhårt uteslutande. Det tillåter inte en millimeters förhandlingsutrymme. Normen är en vit fransk man, och den ska alla uppfylla.
Novemberupproret var ett bräckjärn rakt in i detta slutna Frankrike. Ett långfinger mot klassamhället, mot rasdiskrimineringen men också mot normen. Och det är i den antirasistiska normkritiken som stora delar av vänstern, arbetarrörelsen och socialdemokratin — i Frankrike såväl som Sverige — får problem och blir mer bekymrad än aktiv. Kritiken ifrågasätter ju kategorier och värden som länge tagits för givna, till exempel den ödesdigra sammankopplingen mellan nation, etnicitet, stat och politik. Och påminner mer än man kan tro om en annan kritik som ställer till oreda: queerfeminismens.
Sverige delar samma längtan efter homogenitet som Frankrike. Men här utifrån föreställningar som låser fast välfärdsstatens befriande potential till det nationellt svenska. Tanken att jämlikhet förutsätter en socialiserad identitet sammanfaller med den franska republikens motstånd mot rösterna från förorten.
Det emancipatoriska och frigörande projekt som är vänsterns eviga uppdrag är plötsligt mer komplicerat, kräver lite mer eftertanke och en förmåga att smälta chocken att den vita europeiska radikalismen, inte helt utan orsak, kan betraktas som ”på fel sida” när de uteslutna försöker
slå sig in.
Men knepigheter ursäktar inte tystnad. Tänk vilken kraft det blivit om Paris boulevarder fyllts av fackföreningar, socialister och andra samtidigt som förorterna brann. Då hade Europa kantrat. Optimismen varit given. Varför blev det inte så? Vem är det egentligten som är rädd för vem?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.