Mordet på Theo van Gogh

Mordet på den holländske filmaren Theo van Gogh blev inte det abrupta slutet på den mångkulturella toleranta staden. Per Wirtén har läst en ny bok.

Mordet var en maffialik avrättning. Först sköt Mohammed Bouyeri flera skott, sedan skar han halsen av rabulisten Theo van Gogh. Blodet kladdade och chockade vittnen stirrade. Men mördaren reste sig lugnt, tog fram papper och penna, skrev ett hotbrev till politikern Ayaan Hirsi Ali och tryckte fast det med en pennkniv i bröstet på sitt offer. Det var en vanlig grå novembermorgon i Amsterdam för två år sedan. Sedan dess har inga holländska dagar varit vanliga.
Bara två år tidigare hade den islamofobiske kometpolitikern Pim Fortuyn mördats av en ung vegan. De två morden blev lika omvälvande för holländarnas uppfattning om sitt eget land, som mordet på Olof Palme blev för svenskarnas. Något gick sönder.
Ian Buruma bor i USA, men under några sommarmånader återvände han till sitt hemland för att försöka förstå och skrev en reportage-essä – Murder in Amsterdam (The Penguin Press) – som lyser klart i en dimmig och ofta upphetsad debatt. Buruma återkommer flera gånger till en enkel iaktagelse: båda mördarna och ett av offren, van Gogh, anlände på cykel. En bild av holländsk idyll. Men nu ligger cykeln utslagen på bokomslaget.
Buruma skriver i inledningen att morden, och hela den virvel av hot och våld de satte igång, blev det abrupta slutet för den tolerant mångkulturella staden. Men efter att ha läst färdigt är jag förbryllad. För hans slutsats är väl egentligen den rakt motsatta?
Mördare på cykel pekar på en specifik holländsk kontext. Och det är precis längs den stigen Buruma söker sig fram. Men efter hand börjar jag skruva mig av obehag, för det holländska har tydliga paralleller i svenskt samhälle. Till exempel hur en tänkt tolerans vänds mot invandrade och förvandlas till indignation: varför visar ni inte tacksamhet för vår godhet? Men också hur den ouppklarade skuldladdade skuggan från andra världskrigets förintelse ligger mörk över skeendet. Morden kunde hänt i Malmö eller Stockholm. Danmark fick en snarlik händelse med karikatyrtumultet.
Bokens genialitet är dess enkelhet. Genom att porträttera de fyra inblandade lyckas han dra upp de komplicerade frågor som ställs i hela Europa om nationalstatens framtid, det kosmopolitiska, migration, islamism och arvet från upplysningen. Allt faller mirakulöst på plats i fyra människors liv. Buruma känner sympati för alla fyra, men är skarpt kritisk. Här finns inga hjältar. Bara fyra sliriga, misslyckade politiska projekt.
Theo van Gogh levde i en sluten holländsk offentlighet där smädelser och brutalt ohederliga angrepp tolkades tolerant, det vill säga som icke-bokstavliga och ett slags kulturlivets teater. Med invandring slogs fönstren upp, det unkna vädrades ut och plötsligt mötte han människor som faktiskt tog hans verbala hat på fullt allvar.
Van Goghs och Fortuyns skräck för islam förklarar Buruma med holländska radikalers gamla kamp mot kalvinismens fundamentalistiska frihetsfientlighet. De hade ärvt en hyperkänslighet mot religiös intolerans. Deras okontrollerade islamhat – ”Getknullare”, sade van Gogh – uttryckte inte enkla rasistiska övertygelser. Det var en oreflekterad business as usual. Hårda ord som försvarsmur mot klerikal tystnad. Men deras angrepp tog skruv i ett samhälle lika infekterat av rasism som resten av Europa.
En radikal sekularism ställdes mot en lika radikal religiositet. Båda med universalistiska och oförsonliga politiska ambitioner. I sin förra bok, Occidentalism, beskrev Buruma hur euro-amerikansk orientalism och antivästlig politik i Mellanöstern och Sydasien speglar och föder varandra som uttryck för en global modernitet. Nu återkommer slutsatsen, starkare och mer övertygande, om läget mitt i Amsterdam.
Ayaan Hirsi Ali bär dubbelheten i sitt eget liv: först islamisk fundamentalist i Kenya, sedan sekulär fundamentalist i Holland. Hon siktade på att bli en Voltaire för Europas muslimer. Men de vände henne ryggen, även alla som delade en sekulär demokratisyn. Istället blev hon de blåögda eliternas favorit. Hennes projekt framstår som ett katastrofalt misslyckande, trots beundransvärt mod.
Sekularisterna – van Gogh, Fortuyn och Hirsi Ali – beskrivs som arvtagare till upplysningen. Är det verkligen så, undrar Buruma med nerskruvat tonläge. Knappast. Upplysningens stora upptäckt var en annan, den förnuftiga kompromissen, är hans svar.
Men på en viktig punkt hade de rätt: att toleransen tar slut när lagen bryts. För våld och hot kan demokrater inte känna minsta tolerans. Jag tolkar Burumas slutsats som att allt annat däremot måste tolereras: patriarkala traditioner, hedersförtryck och järnhårda familjeband. Det avslöjar en väldigt liberal samhällssyn. Inte särskilt frigörande och ofta blind för hur vardagslivets maktstrukturer kan grusa människors liv. Jag tror kompromissen ska ligga annorlunda.
Morden markerar med andra ord inte alls slutet för det mångkulturella eller kosmopolitiska. Men det rakt motsatta: att det holländska folkhemmet, idén om en harmonisk nationalstat, slagits i spillror. Murder in Amsterdam borde översättas till svenska.
Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.